SOMMERBERG. Det kan jag så väl föreställa mig! FRU FRANCKE (gladt). Men nu ska vi inte tala mera om allt det där sorgliga. Det gäller att ta reda på det ögonblick som är, och hvad mig angår, så räcker dagen sannerligen aldrig till allt, som man skall ha uträttadt. SOMMERBERG. I alla fall var ju din man din första kärlek, lilla Tea? FRU FRANCKE. Ack ja! Det var han visst! Men just därför kan farbror vara tämligen säker på, att det inte blir min sista. SOMMERBERG (glad). Verkligen! — Du skulle ännu kunna tänka på — — FRU FRANCKE. Här i Stockholm har man öfverhufvud inte mycken tid till att tänka — — men hvem vet? — Det händer ju stundom de allra märkvärdigaste ting. SOMMERBERG (gladare). Ja, det är så sant! Det kan ibland hända de allra märkvärdigaste ting! — Ack, lilla Tea, hvad det är roligt att se dig igen! FRU FRANCKE. Det kunde då ha skett för länge sedan. — Jag tycker allt, att det var bra ovänligt af farbror att inte hälsa på oss under alla dessa många år. SOMMERBERG (förlägen). Ja, vet Tea, jag är aldrig uppe i Stockholm. Jag känner mig som fastväxt därnere på mitt gamla Asperyd. FRU FRANCKE (som satt sig att brodera). Så kunde farbror ha bjudit oss någon gång ner för att hälsa på sig. — Så gamla vänner, som vi varit, så var det verkligen underligt att inte alls låtsas om oss.