Åtminstone har jag en öfverväldigande vördnad för lilla nåden! (Fröken Witt skrattar.) fru francke. Naturligtvis stannar farbror och äter middag med oss. — Vi äta half sex. konsuln. Men jag telefonerade ju och bad att middagen skulle dröja till sex, då jag väntade häradshöfdingen. fröken witt. Och jag får be, att vi, ändtligen äta klockan fem. — Annars hinna vi icke göra oss färdiga till sammankomsten. sommerberg (ser på sitt ur). Då har jag i alla fall en timme på mig. — Jag tror, jag skall be att få gå hem och hvila mig litet på hotellet innan middagen. fru francke. Farbror kan ju så väl hvila sig hos oss. — Låg inte farbror bra här på schäslongen? (Lägger i ordning kuddarna.) sommerberg. Ja, jag tackar så mycket, tackar så mycket. Men jag tror, att jag föredrar hotellet. Jag behöfver verkligen en liten stunds hvila. — Om en timme alltså! Mina damer! (Räcker konsuln handen, hälsar och går.)

Nionde scenen.

FRU FRANCKE. DE FÖRRE utom SOMMERBERG. fru francke. Ja, då får jag verkligen springa ut i köket och se om vi kan få middagen i ordning till klockan fem, och litet god dessert får ni också lof att ha. (Ut i tamburen. Telefonerar och talar i telefonen. Försvinner sedan åt höger i tamburen.)