Tionde scenen.

<tab><tab>KONSULN och FRÖKEN WITT. konsuln. Hvad det var snällt af dig, Julia, att komma och varsko mig i telefonen. Det är ju en evighet sedan vi såg hvarann! fröken witt. Jag trodde verkligen, att du inte alls ville träffa mig mera! Jag telefonerade i onsdags till kontoret, att jag skulle komma till Tea, som i går klockan sju. konsuln. Du sade ju, att du inte kunde komma! julia. Snälla du! Jag upprepade visst fyra gånger: »i eftermiddag klockan sju!» konsuln. . . . kan jag inte komma till Tea. julia. Jag må väl veta, hvad jag själf har sagt! konsuln. Ja, jag vet bara hvad telefonen har sagt, och jag gick ut och åt middag med häradshöfdingen i pur förtviflan. julia. Medan jag satt och väntade hos Tea! konsuln. Men nu är du här, och nu skall vi inte gräma oss öfver missförståndet. — Jo, hör du, Julia! Eftersom du själf bad mig komma hem så fort jag kunde, så har du väl något särskildt att meddela mig? fröken witt. Inte det allra minsta! konsuln. Måhända det allra största då? fröken witt. Du är verkligen något för kvick.