Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
NILS BOSSON STURE.
redo tvenne gråhårsman, och på de befallande ögonkasten hos
den ene at’ dessa, när han litet emellan vände sig till de
bakom varande ryttarna, kunde man se, att han var bela det
beridna följets anförare.
Mannen i biskopskappan var biskop Tomas i Strängnäs.
Han kom från biskopsgodset Segersjö, hvilket låg vid södra
stranden af Hjälmaren, ej långt från Göksholm. Ryttarna
voro hans följe, eftersom seden var den tiden, att de höge
herrarne, så väl de andliga som de världsliga, skulle rida
öfver land med stora följen af väpnadt folk, och deras höghet
ofta mättes efter antalet af åtföljande svenner. Ynglingen
vid hans sida var Kils Bosson. Han tillhörde den vidt
utgrenade släkten, som bar skölden målad hälften hvit och
hälften svart, och därför kallades Natt och Dag. Han hade
sedan sitt nionde år vistats hos biskop Tomas. Hans spädaste
år hade förflutit i hemmet dels på Bergunda, dels på Ekesjö,
båda belägna i Småland, under uppsikt företrädesvis af hans
moder, fru Karin Sture, och en ung djäkne från Växiö
biskopsskola. Hans vistande hos biskopen hade varit liksom en
fortsättning af den i hemmet påbegynta undervisningen, ehuru
ban på samma gång gjort tjänst som biskopens småsven. Att
förnäma mäns söner sålunda tjänade på biskopsgårdarna eller
hos andra ansedda män var för denna tid ganska vanligt och
påminner om den forntida seden, enligt hvilken gossen ganska
snart öfverlämnades åt en vän att uppfostras, på det han icke
måtte förklemas hemma.
Ett drag af allvar, man kunde nästan säga sorg, hvilade
öfver biskopens anlete, allt medan ban red fram utefter gatan
och såg än på slottet, än på tornspiran från stadens kyrka.
Samma uttryck af sorgbundenhet stod äfven att läsa i hela
biskopens omgifning. Isynnerhet sag höfvitsmän nen för
sven-nerna bister ut. Blott en enda bildade härifrån ett undantag,
och det var riddaren, som red vid den sistnämndes sida.
Denne man var af ett högst egendomligt utseende, så väl
till anletsdrag som dräkt. De djupa fårorna, som gingo kors
och tvärs öfver hans panna och ena kind, utvisade, att ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
