Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ENGELBREKTS G I! AF.
7
varit med i heta strider. Måhända hade också genom dessa
minnesmärken ett ursprungligen vackert ansikte vanställts,
ty sådant, som det nu var, var det afskräckande. Näsan
hade ock blifvit stympad, och den klufna hakan
öfverensstämde fullkomligt med det hela, antydande tillika en ovanlig
kraft och ihärdighet. Dessa egenskaper tycktes också stråla
ur ett par stora, blixtrande ögon, hvilka tindrade under de
yfvigaste bryn. Det hela var omgifvet af ett kortklippt,
tjockt, nästan borstlikt hår och skägg. Mannen var klädd i
en grön lifrock, men öfver skuldrorna hängde en läng fotsid
kappa eller mantel, uppskuren på båda sidor, så att man såg
det breda slagsvärdet till vänster och den stora knifven eller
dolken till höger, och så att armarna voro fullkomligt fria
och obetäckta. Pä hufvudet bar han en lågkullig, svartgrå
hatt med vida brätten.
Och denne mans anlete var det enda, som log i hela
samlingen från biskopen till den siste svennen. Det var till
och med tydligt, att riddaren lade band på sig för att icke
utbrista i ett högt skratt. Han kastade litet emellan en
förstulen blick på den allvarsamme höfvitsmannen, och hans
läppar rörde sig, som om lian velat tala, ehuru ban genast
behärskade sig och förblef tyst. Blott när hans öga föll på
den framför ridande unge Kils Bosson, skiftade hans leende
min i ett uttryck af allvar; men liksom rädd för sig själf,
antog han åter sitt sorglösa lekande utseende.
Åtskilliga borgare och en och annan bonde, som
tillfälligtvis befann sig i staden och mötte tåget, stannade och
blottade vördnadsfullt sina hufvud för den allmänt älskade
biskopen, hvilken hvar man kände såsom Engelbrekts vän.
Men när biskopen ridit förbi, stannade deras blickar med
förvåning på den underlige gröne riddaren i hvita manteln.
Man brukade tämligen väl känna till de förnämsta herrarne,
tv de läto se sig litet hvarstädes öfver landet, och i
synnerhet voro de, som brukade omgifva biskop Tomas, synnerligen
väl bekanta för folket, men denne riddare kände ingen. Hade
han haft något utmärkelsetecken på sin mantel, så kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
