Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
NILS BOSSON STURE.
Magnus Bengtsson vill icke undandraga sig straffet, han är
redo att följa eder i detta ögonblick, om I så viljen, och lida
hvad straff I än kunden vilja pålägga honom ... I hafven
det själf kunnat se. . . och när så är, menen 1 det vara
riddareskick att gå lagen i förväg?»
Herr Erik svarade ick^. Han försjönk i tankar och tog
därunder upp sitt svärd, men marsken fortsatte, vänd till
Magnus:
»Gå i frid, frände, på mitt ord . . . när eder sak kommer
före i rådet, kan jag vittna för eder ånger!»
Magnus Bengtsson gick, och de båda riddarne stodo kvar
och tycktes vänta på hvar för sig, att den ene skulle tilltala
den andre.
»Gärna såge jago, tog marsken slutligen till orda, »att
vi, herr Erik, drogo härifrån som vänner; jag menar, att han
vid hvars graf vi befinna oss, skulle gärna se det. Ty jag
svär det, Erik Puke, jag vill detsamma som han . . . jag vill
frigöra vårt fädernesland från främmande herravälde!»
»I hafven en talande tunga, marsk», genmälde Erik, »och
det är icke första gången, som den lullat min ande i sömn.
Men jag säger eder det rent ut, jag fruktar edert tal. . . Det
låter grant att föra Engelbrekts ord på tungan, och säkert
skola mänga följa eder blott därför, men för mig ter det sig,
som om det blott vore en grann tapet att kasta öfver trappan
till eder egen makt och storhet. . . Och det är just detta, som
aldrig skall lyckas eder, så länge Erik Puke lefver, och I
kunnen tro mig, jag drager kärnan af Sveriges allmoge med
mig . . .»
»Och hvarpå viljen I då icke igenkänna sanningen i
hvad jag nu sagt. . .?»
»Därpå, marsk», svarade Erik, sedan han några ögonblick
låtit sitt öga hvila på denne, »att I huggen ned de bästa
träden i grannens skog för att rödja rum för eder stuga...
I kunnen dock vara lugn, jag skall icke falla öfver eder, som
tjufven om Hatten, I skolen dessförinnan få ett redligt fejdebref!»
Därmed aflägsnade sig herr Erik, och hans fasta steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
