Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ENGELBREKTS G I! AF.
19
»Bedrager jag mig icke», fortsatte han, »så är det nil
eder mening att leka den samma leken här vid Örebro med
Engelbrekts egna svenner, och hafven I väl slotten i eder
hand, så är segern eder . . . men jag skall sönderhugga den
spånad, I så fyndigt hafven spunnit, det kunnen I förlita eder
uppå, marsk Karl!» Och I, Magnus Bengtsson», härvid slog
den häftige riddaren på sitt svärd och stampade med foten,
»I skolen gå med mig . . . jag är ej så villig att lyssna till
eder hala tunga.»
Han sprang med dessa ord fram och fattade Magnus
Bengtsson i den efter ryggen hängande pilgrimshufvan, och
denne hindrade hcmom icke, utan syntes villigt foga sig i
sitt öde. Detta tycktes väcka Eriks förundran, och han lät
den utsträckta handen falla.
»Nej, nej, herr Erik», afbröt Karl, »här månde mitt ord
gälla, och jag har gifvit Magnus Bengtsson makt att i frid
draga härifrån.»
Ögonblickligen ryckte då Erik upp sitt svärd, och hans
vilda öga brann liksom af ett återsken från hans blanka
klinga. Han glömde i ögonblickets uppbrusning allt utom
det, att genom den hatade Karl Knutssons maktspråk
Engelbrekts mördare skulle undkomma.
Drag ditt svärd, lede marsk», ropade ban alldeles utom
sig, »eller jag hugger ned dig på stället!»
»Yid Engelbrekts graf drager jag icke mitt svärd, herr
Erik», yttrade Karl fullkomligt lugn, »hugg till, om det lyster
dig, och du tror dig kunna svara därför; jag står här
vapenlös för dig.»
Och liksom det legat en förtrollning i marskens ord,
släppte herr Erik sitt svärd, som klingande föll ned mot
stengolfvet, och det såg till och med ut, som om ban varit färdig
att störta fram och räcka marsken sin hand. Men han
hejdade sig lika plötsligt.
»I ären en riddare god, herr Erik», fortsatte marsken,
»och I veten väl, hvad man af en riddare äger att fordra,
hvad så vi eljest kunna hafva obytt oss emellan. . . Herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
