Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sjöröfvarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖIIÖF VAKENS DOTTER.
35
ville hindra Konrad v. Jungingen med den tyska ordenshären
att landstiga. Sedan dess gick honom allt emot. Han måste
lämna Gotland, han drog sig uppåt Bottnen, men slott efter
slott gick ifrån honom till drottningen, och slutligen måste
han falla till föga för henne och öfvergifva konung Albrekt
. . . Drottningen hotade att indraga allt hvad din morfader ägde
till kronan, och där stod ban alldeles utblottad . . .»
Det myckna talandet mattade synbarligen den sjuka, men
fru Bengta hade en bägare till hands, som hon framräckte
och hjälpte sin vän att tömma. Drycken lifvade märkbart,
och det gjorde ett förunderligt godt intryck på hjälparinnan,
hvars öga följde med ökad uppmärksamhet hvarje den minsta
rörelse hos fru Karin. Denna fattade sonens hand och
fortsatte :
»Oförmodadt återfick din morfader smycket, och därefter
var allt som förbytt. Han stod högt i drottning Margaretas
ynnest, han fick behålla sina gods och allt log åter mot
honom. Kär han så började känna sina krafter aftaga — det
var det sista året ban lefde — så öfverlade han med sig själf,
åt hvilken han skulle lämna den kostbara klenoden, men
stannade slutligen därvid, att den skulle tillhöra dig, om du hade
mod att hämta dig den. På sin dödssäng uppenbarade ban
detta för mig och sade mig äfven, hvarest ban hade förvarat
den. Yille du icke blifva skattens ägare, så skulle den ligga
i sin gömma tills domedag. Säg mig nu först din vilja, om
du åstundar detta halsband eller icke!»
»Så har du sagt mig, moder», sade Kils, sedan han en
stund besinnat sig, »och det har äfven den vördige herren,
biskop Tomas, lärt mig, att mannen bär sin lycka inom sig
och i sitt goda svärd. . .»
Fru Karin förde nästan med hänryckning sonens hufvud
mot sina läppar och tryckte en kyss på hans panna, medan
en skvmt af öfverjordisk frid strålade öfver hennes milda
ögon.
»Guds moder vare prisad, son», sade hon, »jag visste
knappast, om jag kunde hoppas ett sådant svar af dig! Haf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
