Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Krämarsvennerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
NILS BOSSON STURE.
Framtill under hakan var hufvudduken ostyckad, så att den
kunde efter behag dragas upp öfver munnen eller skjutas
ned. I detta ögonblick var den uppdragen både öfver hakan
och på ömse sidor om ansiktet, så att knappast mer än öga
och näsa syntes. Det var tydligen för den häftiga blåstens
skull, hvilken våldsamt piskade stranden och lekte skräddare
med den långe krämarsvennen, i det han pressade den fotsida
kjorteln så tätt intill hela hans kropp, att man kunde se
både svängningen vid lifvet samt armens och benets
rundning så väl öfver lår som vad — allt utvisande att.mannens
styrka ingalunda borde mätas efter hans lemmars ringa vidd.
Ett nykommet fartyg hade nyss kastat ankar, och det
var företrädesvis på detta, som svennen hade sin
uppmärksamhet spänd, så spänd till och med, att han icke hörde
stegen af en annalkande, förrän denne var alldeles inpå
honom. Då vände han sig åt sidan, men hann ej göra någon
fråga, utan tilltalades af den sistkomne, hvilken till utseendet
likaledes var krämarsven. Hans dräkt var lika med den
förres, med undantag af färgen, som hos den siste var
ljusblå, hvarjämte denne saknade det skyddande hufvudklädet
under hatten.
»Klart att vända!» sade den blå med en viss
tillfredsställelse, »skutan ligger redan för ankar!»
Den brune såg frågande på talaren, och i hans öga
blixtrade det äfven af tillfredsställelse.
»I Sankt Johannes döparens», yttrade den blå såsom svar
på den frågande blicken, »abedissan kom själf ned och var så
mör i mun, så nog var hon välkommen!»
»Nå väl», återtog brunrocken, sedan han en stund
besinnat sig, »då syns det mig vara nog med en här på platsen!»
»Det är mera, än jag skulle tro», inföll den blå, »så
länge hon ligger förtöjd i Sankt Johannes, så flyger hon icke
bort, och hon har fånglinorna ute, för tvenne herremän
besökte henne genast, och det var först drotsen, gamle herr
Krister Nilsson, och strax därefter kom biskop Magnus från
Åbo!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
