Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Krämarsvennerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
NILS BOSSON STURE.
»I ämnen eder till Visby», hörde de honom säga, »det är
godt, skeppare, kunnen I låta mig och min broder följa med, så
skolen I fä en redelig lön därför. . . när ämnen I lätta ankar?»
»Brådt hafver du, man, att komma dit öfver», genmälde
skepparen och kastade en misstänksam blick på den gamle
svennen, »jag kan dock icke blifva färdig, förrän jag lossat
min last här i Kalmar och fått ny till Yisby.»
»Hollah, skeppare!» ropade nu den brune svennen från
sin båt, »I ämnen eder till Visby?»
»Ja, det är säkert ändå, men skall då hela Kalmar flytta
dit öfver, eller hafven I fått pesten i eder stad . . . ämnen I
eder dit öfver ock?»
»Fem ungerska gyllen, om I bestämmen eder nu,
skeppare, att taga mig och min broder om bord», ropade
sventjänaren med någon otålighet.
»Fem gyllen», upprepade skepparen och tycktes icke hafva
något emot att på stället göra upp saken.
»Jag ämnar mig till Visby», föll krämarsvennen i bruna
rocken emellan, »och jag menar, att I icke büren förhasta
eder, ty jag behöfver mycket rum på skutan, och det är ju
tid att uppgöra saken, medan I liggen här och lössen.»
»Tio gyllen, och hälften nu vid uppgörelsen!» ropade
sventjänaren, öfverröstande skepparen och krämarsvennen.
Skepparen såg med den mest förbluffade min på de båda
båtarna och deras ägare, men slutligen slog han upp ett bredt
skratt. Men då tog den blåklädde, som hela tiden på det
skarpaste forskat i skepparens ansikte, ett kraftigt tag med
årorna och förde sin båt långsides med och tätt intill
skepparens, i hvars reling han fattade tag. Så godt det lät sig
göra, reste han sig upp till hälften, satte handen för munnen
mot vinden och halfhviskade:
»Guds vän, skeppar Bartel, I kännen mig väl igen, sedan
vi skildes åt i Hamburg, för sju år sedan.»
Skepparen tog ett steg tillbaka i båten, så att denna
gjorde en vådlig rörelse åt sidan, hvarunder han spärrade
upp ögonen och stirrade en stund på den blåklädde krämar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
