Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERIIÄTTAN.
85
öfver den gamla. Äfven borgmästaren följde detta sorgetåg
och befann sig snart i en torftig boning, där herresvennen
nedlade kvinnan på en eländig bädd.
Sedan Nils här lämnat den sjuka kvinnan all den vård
han kunde, och sedan han äfven hastigt gjort en ombindning
kring ynglingens arm, hvarvid skepparen ifrigt varit behjälplig,
vände sig borgmästaren till honom och fattade hans hand.
»Hafven tack, hafven tack, ungersven», utbrast han, »det
har gjort mitt gamla hjärta godt att se, hvad I hafven gjort
denna kväll, och jag har därvid påmint mig forna dagar af
större både kraft och makt hos Yisby borgare, då icke ens
konung Valdemar Atterdag skulle hafva tillåtit sig, hvad
denne riddar Trued vågat i denna dag . . . Men de äro dock
förbi, de tider, och de komma aldrig mera...!»
En suck afslutade den gamle mannens mening. Men
Nils Bosson tryckte varmt hans hand och tillade:
»Kan dock hända, att allt har en återvändo äfven för
eder stad, gamle herre . . . När vi väl hafva fullbordat hvad
vår Engelbrekt begynt där hemma på fastlandet, så skola
vi väl ock hafva något att säga rörande eder stad och Gotland,
fast, Gud bättre, det ser ut, som om detta land skulle vara
konung Eriks enskilda tillhörighet.»
Borgmästaren log vemodigt, men med tydligt välbehag för
den unge, varmhjärtade och förtröstansfulle svennen, men det
låg tydligt i detta leende en mening, som om han ville hafva
sagt, att de uttalade orden borde tillskrifvas det ungdomliga
hjärtat, men att verkligheten och hans erfarenhet svuro för
mycket däremot.
Nu hostade sjöbjörnen till och steg fram till borgmästaren,
som uppspärrade sina ögon, liksom om han nu först blifvit
rätt varse, hvem han hade framför sig.
»Stod just på väg till eder, Herman Mynter», sade han.
»I kännen mig väl igen, kan jag se på eder, och fast I icke
alltid hafven haft de bästa tankar om mig, så känner jag
dock eder för en redbar gammal man, och därför stod jag på
väg till eder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
