Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
NILS BOSSON STUBE.
skulle rusta honom för den stränge herrens ridt med herr
Erik Puke. .. Nej, nej, det blir ingenting af. Yar icke rädd,
jungfru Karin, det blir intet af. . . En annan väg är eder
förelagd, det hafver jag sagt, och det blifver jag vid.»
»Och vet du då så visst, gammalmor, hvilken som är
min tanke härutinnan?» sporde stolts jungfrun, tankfullt
lekande med det långa i guld och purpur virkade snöre, som
från en ring af samma arbete nedhängde från hennes vänstra
arm och hvilade i hennes sköte.
»Så visst som jag är född på Stora Bjurum, eder herr
faders gård», återtog den gamla med ifver, »så säger jag det
för sann, att aldrig skall herr Erik Puke föra eder hem
under sitt tak som husfru! Nej, nej ... låt året hafva sin gång,
och den rätte skall komma, ban och ingen annan, och det är
herr Karl Knutsson .. . Där hafven I det, skönaste stolts
jungfru!» Och den gamla kysste hänryckt den silkesmjuka locken,
som hon ännu höll i sin hand.
»Du drömmer, mor Inga, du drömmer», utbrast Karin,
under det hon nedböjde sitt lätt rodnande ansikte, för att
liksom taga reda på en knut, hvilken hon tillfälligtvis funnit
i guldtofsen, »marsken, den rikaste herren i Sveriges land,
och jag fattig flicka, dotter af en obemärkt riddare!»
»Sägen mig det, när I väl hafven gifvit honom korgen,
jungfru fagerkind!»
Den gamla släppte locken och vände sig om för att efterse,
att intet var glömdt i hennes ögonstens utstyrsel för
gästabudet, och hon mumlade därunder för sig själf, halft förtretad
att hennes utsago kunde betviflas:
»Jag gick icke så förgäfves min årgång heller kring
Bjurum om julenatt efter eder födelse, blomkind!»
»Men om jag, riddar Karl Ormsons dotter, skulle kunna
förekomma inbördes strid och blodsutgjutelse mellan svenske
män», yttrade Karin, i det hon reste sig upp och
sammanknäppte sina händer med en lätt suck, »vore icke det ock ett
mål att sträfva "efter? Att stifta fred tillhör kvinnan, och det
är icke blott konungar, som behöfva en Margareta Fridkulla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
