Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
NILS BOSSON STUBE.
»Och för att vinna det priset är jag färdig att spränga
min bästa häst, stolts jungfru, när I så viljen!»
»På skämt kan riddaren lofva mycket. . . !»
»Ja väl, jungfru Karin», afbröt Erik henne plötsligt och
blef allvarsam, »det är, som I sägen, på skämt kan riddaren
lofva mycket, men om jag nu sade eder, att jag icke
skämtade . . . Det vill jag ock säga, jag har från min tidiga
ungdom stått nästan ensam i världen, så jag förstår mig knappt
på, hvad skämt vill säga, när det gäller en stolts jungfru . . .
dock tror jag, att om jag hade ägt en fulltrogen vän, för
hvilken jag kunnat öppna mitt hjärta, skulle mycket blifvit
annorlunda af det, som blifvit, och mycket vara annorlunda
af det, som är . . .»
Riddarens stämma var rörd, och det var tydligt nog
hvad som var i beredskap att halka öfver hans läppar. Men
antingen Karin icke ville drifva saken så långt, eller hon
icke fann den närvarande stunden lämplig därtill, nog af,
hon förstod att med kvinnlig finhet leda riddaren omkring
målet.
»Kunnen I så följa ett godt råd, om det gifves eder af
en vän, riddar Erik», sade hon och såg på honom så varmt
och innerligt, som om hon sett på en kär broder. »Jag hade
i natt en dröm, som säger mig helt annat.»
»Och hvad säger eder dröm, jungfru Karin?» sporde Erik
ifrigt, »säger den något annat, än hvad jag sagt, så är där
ingen sanning uti!»
»Jag drömde, att jag red ut med falk på hand att jaga
i min faders skog vid Bjurum», svarade Karin utan att gifva
akt på riddarens sista ord, »det var en präktig fågel, med
vingar så starka och ett näbb så skarpt, att hans like väl
aldrig fanns. Kär jag ridit en stund, släppte jag honom lös
och lät honom flyga, och han mötte en annan falk, och en
häftig, förbittrad strid uppstod. Jag ropade min falk
tillbaka, men han hörde mig icke . . .»
»Illa öfvad, jungfru Karin», inföll Erik glädtigt, »illa
öfvad, eder falkenär har ej förstått sin konst. .. jag skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
