Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130.
NILS BOSSON STURE.
mycken försiktighet och goda vänners hjälp nndgick den fara,
som hotade mig. I kunnen därför väl tänka eder min
längtan att snart få lämna Visby, men det var omöjligt att få
någon skeppslägenhet därifrån till Stockholm eller
Söderköping; först om några veckor trodde man, att ett fartyg
skulle gå hit. Som jag gick och grämde mig däröfver, kom
sent om en kväll en man till mig och frågade, om jag ville
gå till Söderköping. Jag mottog tillfället med glädje. ’Följ
mig då till stranden’, sade ban, och jag följde. När vi kommo
dit, lågo alla konungens fartyg färdiga att gå till sjös.
Mannen förde mig rakt till det skepp, där konungen själf befann
sig, och ban tillsade mig att hålla mig undan i förrummet,
så kärt det var mig att få följa med, och på min fråga,
hvarför ban då förde mig just till konungens eget fartyg, svarade
han, att det var det enda, där det kunde ske, emedan ban
där kände styrmannen, och allt skulle gå bra.»
»Och hvem var den karlen, som förde dig ombord?»
sporde marsken.
»I kunnen tycka det vara underligt, men jag vet det
icke . . . Det var redan mörkt, när vi stego i båten, och när
vi väl kommo om skeppsbord, så såg jag ej mera till mannen,
förrän i samma ögonblick som jag åter lämnade
konungsskeppet.»
»Underlig förefaller mig din berättelse, sven!» yttrade
marsken, »men fortsätt, jag längtar att höra, huru det vidare
gick.»
»På morgonen lättade skeppen ankar och gingo till sjös,
men konungen följdes af sitt gamla öde», fortsatte Nils. »Vi
hade knappt kommit lit på sjön, så blåste det upp en storm,
så våldsam, att inga ord kunna beskrifva densamma . . . Hela
dagen förblef jag där jag var, men då det började mörkna,
kunde jag ej längre uthärda i det trånga rummet, utan steg
upp på däck. I fören på konungens skepp brann en lykta,
som spred ett klart sken i natten, och för att undandraga
mig faran att bli igenkänd, förflyttade jag mig försiktigt
utmed relingen, tills jag kom midskepps. Min försiktighet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
