Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SÖDERKÖPING.
137 -
Det var en ståtlig syn att se dessa riddare, där de redo
fram på sina präktiga hästar i dyrbara munderingar och
många af dem i blanka harnesk med sina ättemärken på
sköldarna, och ofta äfven på hjälmen. De förnämste och rikaste
läto dock sina harnesk och hjälmar föras bakom sig af sina
svenner. Detta var fallet med marsken själf och Erik Puke,
riddar Karl Tordsson, Broder Svensson och Guse Nilsson,
pantherre till Söderköping, med flera.
Marsken drog framför alla blickarna till sig. Han red
en svart häst af utmärkt skönhet, och hans hållning var så
ädel, hans öga blickade så manligt fritt omkring sig, att han
väckte allas beundran och äfven tillgifvenhet, ty intet talar
så lifligt till det svenska sinnet, som ett ridderligt och
manligt väsende. Med en värdighet, som kunde hafva anstått
en konung, hälsade Karl åt alla sidor, och mängden tycktes
för honom glömma alla de andra i det stora tåget. Herr
Erik Puke red en grå häst i ledet närmast efter marsken.
Han var ock en ståtlig riddare och förstod att höfviskt skicka
sig, men här fanns intet öga för hans storhet. Broder
Svensson i sin mörkblå mantel red vid hans sida, och sedan de
öfriga riddarne, en väldig skara, som fyllde en lång sträcka
af gatan.
När marsken kom framför det hus, där jungfru Karin
och Brita sutto, höll ban plötsligt in sin häst och såg upp.
Hans öga hvilade på Karin, och ett skimmer af glädje
genom-blixtrade ögonblickligt hans vackra ansikte, men det
efterträddes lika ögonblickligt af en isande köld. Han hälsade väl,
men det kunde nog märkas, att leendet gällde hans älskling,
den lilla Brita Karlsdotter. Ett skarpt öga skulle hafva
kunnat märka ungefär samma skiftning i Karins ansikte. Där
log ett så varmt leende, när hon först fick sikte på marsken,
men det dog bort liksom af sig själft, och hon lutade sig
tillbaka i fönstersmygen, utan att märka de strålande blickar,
hvilka sändes henne af herr Erik Puke. Och med mera
liflighet, än hon under hela samtalet mellan skolmästaren och
Brita visat, lyssnade hon nu till dennes ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
