Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146.
NILS BOSSON STURE.
»Yi skulle kunna, jag och min tappre vän herr Erik
Puke», sade han, »vi skulle kunna bemäktiga oss marskens
person...»
»Så ... ja så . . . och vi kunde gemensamt anklaga honom
inför rådet eller i tysthet... i tysthet, förstan I, skaffa
honom ur vår väg!»
Herr Krister hade tydligen någon plan färdig, för hvars
utförande han sökte sin man, och hvad han hittills yttrat,
utgjorde blott liksom försök att pröfva honom, som ban hade
framför sig, om ban var den rätte, och om han icke af sig
själf skulle sia in pä den ena eller andra af de utvägar, som
utpekades, då han (drotsen) sedan lätt kunde leda honom in
på den. som för honom syntes bäst. Men han kom aldrig
öfver dessa försök, ty riddaren afskar med ens hvarje
ytterligare meddelande, i det han lade sin tunga hand på den
lismande gubbens skuldra och sade:
»I behöfven icke säga mera, drots Krister . . . jag har hört
alldeles nog, och I skolen nu höra. min hjärtans mening en
gång för alla! Jag befarar af marsken detsamma som I. men
jag vill i det längsta hoppas det bästa om honom. När detta
mitt hopp är ute, då vet jag, hvad jag hafver att göra, . . .
men det säger jag eder för visso, drots Krister, . . . aldrig vill
jag hafva något gemensamt med eder, och funnes icke de gra
håren kring eder hjässa, skullen I med svärd och udd fa sta
mig till svars, för det I hafven vågat kasta eder giftiga
andedräkt på min blanka sköld . . . Där hafven I ett ord af
Broder Svensson. Och så led är mig tanken att handla i
löndom, att drabbas marsken af något ondt. . . vid mitt goda
svärd, I skolen då svara därför, drots. sa hvita I ock bären
edra hufvudhår...»
Därmed gick den upprörde riddaren sina färde, och ljudet
af hans fasta steg återklingade frän kapellets kor. Drotsen
stod stilla och lyssnade efter honom, men dröjde kvar, hvad
det nu var som tyngde hans fot. Men plötsligt for ban upp
och drog munkkåpans hufva öfver sitt anlete. Steg hördes
vid kapellets dörr. och en ungdomlig röst ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
