Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152.
NILS BOSSON STURE.
se saken i en annan dager. Det var dock för sent; hvad
som var gjordt, det kunde nu icke ändras, lika litet som den
fürtörnade riddaren kunde förmås att återvända. Han gick
med fasta steg mot dörren, hvilken öppnades för honom af
drotsens och marskens vakthafvande svenner, och så var han
försvunnen.
På ingen af de öfriga herrarna, med undantag af herr Erik,
gjorde Broder Svenssons försvinnande ett sådant intryck som
på marsken. Han skiftade plötsligt färg, när han såg den
höga riddareskepnaden närma sig dörren, och när han var
försvunnen, hvilade hans blick forskande på Erik Puke.
De återstående öfverläggningarna togo dock snart hans
uppmärksamhet belt och hållet i anspråk, och när mötet
ändtligen var slut, tycktes han alldeles hafva förgätit bela
tilldragelsen. Åtskilliga af herrarne hade redan lämnat salen,
och bland dem äfven Erik Puke, och marsken stod inbegripen
i ett lifligt samtal med drotsen, då deras uppmärksamhet
väcktes af hastiga steg, som nalkades dörren utifrån.
Ögonblicket därefter slogs dörren upp med dån, och
ben-Broder Svensson inträdde. Han gick rakt fram till marsken
och kastade med ett uttryck af den bittraste ovilja sin handske
för hans fötter.
»Nu, marsk Karlö, utropade ban och slog med häftighet
på sitt svärd, »nu vill jag våga en dust på lif och död med
eder!»
En dödlig blekhet betäckte marskens kind, under det
hans stora öga hvilade på den vredgade riddarens anlete.
Drotsen skälfde till, som om utmaningen gällt honom, och
han ställde sig på sidan om marsken närmare intill de andra
herrarna, så att den förre blef mera fristående. En stund
förflöt, innan marsken svarade, och allt häftigare brann
harmen på Broder Svenssons kind.
»Sen till, stränge riddare», sade slutligen marsken, »att
1 icke öfverilen eder och tagen ett steg, som vi båda komma
att ångra!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
