Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198.
NILS BOSSON STURE.
snön i rymden och omkring henne, mon hvarken vind eller
snö förmådde kyla och släcka branden i hennes hjärta. Allt
hvad hon drömt om lycka, alla hennes förhoppningar, hvilka
strålat som vänliga stjärnor framför henne, slocknade och
föllo ned, och hon plockade upp hvarenda en och trädde dem
liksom kulor på ett radband, hvilket hon gömde djupt i sitt
hjärta. Och aldrig lästes väl ett sådant af en pilgrim med
djupare andakt, aldrig kände han sitt sinne mera tryckt af
det onda, hvarifrån han hoppades befrielse genom sin vandring
till Vadstena, än som skedde af jungfrun nu, där hon gick
och band förkolnade minnen tillsammans. En pilgrimsfärd
kunde väl ock i den meningen hennes vandring kallas, fast
den gick ifrån, i stället för till S:t Birgittas heliga stad.
Hon kunde hafva gått ett par timmar, då hon stannade
och satte sig på en sten vid vägen. Här gaf hon sig ro att
närmare öfvertänka sin ställning. Det blef sluttanken af allt
hvad som hittills sysselsatt hennes själ, att hon var ensam
och öfvergifven, och att hon behöfde skydd, och nu gjorde
hon sig den frågan, hvart hon skulle vända sig för att vinna
detta. Hon satt orörlig som en bildstod på stenen, medan
denna nya tanketråd utspänns inom henne, och på afstånd
skulle man varit färdig att taga henne för en underlig
stenbildning, hvilken slumpen i skapelsens morgon gifvit
skepnaden af en sittande munk.
Som hon satt där, hördes plötsligt ett aflägset sorl af
människoröster. Hon hade dock ej öra därför, men kort
därefter hördes steg af vandrare mycket närmare, och nu såg
hon upp. Vandrarna voro bönder, och de tycktes med
förvåning betrakta henne, i det de försiktigt nalkades. De sade
några ord sins emellan, och en af dem skilde sig från de
andra och sprang inåt skogen. För Karin var åsynen af
bönderna ingalunda oangenäm. Hon tänkte genast på, att
bon nu kunde få reda på, såväl hvar hon befann sig, som
hvart hon kunde begifva sig.
Ku stodo männen framför henne, och en af dem sprang
fram med utsträckta armar, som om han velat gripa henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
