Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218.
NILS BOSSON STURE.
»Herr Erik!» upprepade han. »Det var väl en begäran,
som jag minst väntade mig få höra af dina läppar, Nils!»
»Tagen ej saken så hett, herr marsk .. . jag måste träffa
herr Erik, jag har gifvit ett löfte att träffa honom ... I måsten
bevilja min begäran!»
»Måste ... du har gifvit ett löfte . . . hvad djärfves du
säga, sven . . . ! Tag dig till vara, att jag ej låter sätta dig
i stocken, så min frände du än är! . .. Besöka min fiende i
samma ögonblick, vi stå med svärden dragna mot hvarandra
. .. tala ej ett ord mer därom, — för frändskapens skull och
emedan du är mig kär, vill jag glömma hvad du nu sagt . . .»
»Kunde dock hända, att jag skulle förmå utverka . . .»
»Tyst, sven», dundrade marsken och kastade en
förkrossande blick på ynglingen, »ej ett ord mer om detta ärende,
du blifver på din plats, och nu vill jag vara allena.»
Ett underligt minspel växlade i ynglingens uttrycksfulla
anlete. Det var bedröfvelse och harm, men på samma gång
en fasthet och en klarhet, som tydligt ådagalade, att ban i
detta mål ej kunde vika hvarken für ett maktbud eller af
fruktan für det straff, som väntade honom, om ban emot
detta bud dristade sig att utföra sitt uppsåt. Han såg
framför sig den sköna, sörjande jungfrun, och löftet, som han gaf
henne, brände som eld i hans själ, och henne§ tro, att ringen
skulle kunna stämma herr Erik till försoning, lockade honom
med underbar makt. I den försoningen låg lösningen af en
gåta, som måste lösas, om ban ej skulle bli sitt löfte till
Engelbrekt och biskop Tomas otrogen, att aldrig draga sitt
svärd mof Sveriges allmoge.
Det gjorde väl Herman Berman, ban som stått
Engelbrekt så nära, det gjorde ock på sätt och vis biskop Tomas.
Båda stodo afgjordt på marskens sida, och Herman hade själf
en gång, då Nils förtroligt sport honom till därom, sagt, att
lian, när ban stred für marsken, i själfva verket stred für
Sveriges allmoge; ty marsken var den ende, menade han, som
kunde i någon mån uppbära det verk, Engelbrekt begynt.
Något ditåt hade äfven biskop Tomas yttrat. Men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
