Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232.
NILS BOSSON STURE.
såsom hägringarna för den vilsne sjömannen och göra det
närvarande onda dubbelt värre.
Här var det dock icke en hägring, en villa. Gnäggningen
upprepades efter ett ögonblick, och nu betydligt närmare.
Nils vågade knappt andas, hela hans väsen liksom
sammansmälte i hans öra. Han hörde hästtramp, som kom allt
närmare: det stannade, och en man hoppade ur sadeln. Några
hastiga språng hördes bakom trädet, och nu omedelbart därpå
en stämma hviska i hans öra:
»Utför ditt värf, Nils Bosson . . . här bakom vid trädet
finner du din häst!»
Ett par kraftiga skärningar af en stark hand hördes
genomtränga de tåg, hvilka höllo honom bunden. Ögonblicket
därefter lågo dessa vid lians fötter, och ban var fri. Han
vände sig hastigt om för att se och tacka sin befriare.
Bakom trädstammen såg ban i skymningen en nedhukad
skepnad, inhöljd i en hvit mantel, så att han knappt kunde
urskiljas från snön. Och denna skepnad tog i detsamma ett
jättesprång från trädets fot tillbaka, och när Nils kom fram
genom de här tätt hopvuxna grenarna, såg ban den hvita
skepnaden sitta till häst lika hopkrupen och eländig som nyss
vid trädets fot. Han ropade till honom, men hans rop
påskyndade blott hans räddares flykt. Den hopkrumpna figuren
tycktes flyga bort mellan trädens stammar.
Helt nära invid det träd, där den besynnerliga företeelsen
först uppenbarade, sig till häst, fann Nils sin egen, som nu
åter gnäggade honom till mötes. I första hänryckningen
öfver sin oförmodade räddning kastade sig Nils på knä och
tackade Gud, som så underbart hjälpt honom, samt bad om
hans bistånd till hvad han nu skyndade att utföra. Och därpå
löste han sin hästs tygel från trädet och kastade sig upp i
sadeln.
Han tog vägen öster ut, men gjorde en stor krökning åt
norr för att, så vidt sig göra lät, undvika lägret och
bondehären, och detta lyckades honom äfven. Efter en stunds ridt
kom han till en trampad stig, som förde ned till den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
