Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HAP.AKEES KYRKA.
231
»Och om jag kan det?» sporde Karl.
»Om I kunnen det ... då må äfven jag räcka min hand
till försoning.»
Och så gingo de bort i riktningen mot Harakers kyrka,
och svennerna följde med facklorna.
Men borta i skogen ett stycke ifrån det egentliga lägret,
dit således sällan någon kom under dagens lopp, stod Nils
Bosson bunden vid trädet, ett rof för den dystraste förtviflan.
Allt var nu klart för honom. Mannens drag, som nyss stått
färdig att mörda honom, voro desamma, som han såg i
Silfver-hättan i Visby, och nunnan kunde icke vara någon annan
än fru Bengta, och mannens undersökning om hvad han bar
om halsen under tröjan, hvilken ännu satt upprifven och
blottade hans bröst för vinterkylan, gällde hans morfaders
halsband. Det kunde icke vara något annat och således måste
då detta, oaktadt framgången i Visby, dock sedermera hafva
gått fru Bengta ur händerna.
Och dessa skulle nu skära sönder hans vackra plan att
åstadkomma försoning mellan marsken och herr Erik, och
dessa skulle sätta en outplånlig fläck på den senares
riddarära, om marsken försåtligen öfverfölls i kyrkan! Den arme
ungersvennen vred krampaktigt sina bundna armar och händer,
men banden voro för fasta. Till slut ropade han, men ingen
hörde honom. Ett matt skimmer af ljusning till dag började
slutligen inbryta öfver de höga furornas toppar. Ungersvennen
lade knappt märke därtill. För honom hade det varit idel
natt, om ock solen strålat honom midt i ansiktet.
Men midt under sin själs ångest tyckte han sig höra på
afstånd gnäggandet af en häst. Var det en villa, men han
tyckte sig igenkänna ljudet af sin egen häst, som ban lämnat
där borta vid stugan i skogen. Så plägade det trogna djuret
hälsa sin herre hvarje morgon, när denne infann sig i stallet.
I sådana ögonblick af ytterlig själsspänning, hvari Nils nu
befann sig, är människan ofta ett rof för en gäckande
inbillning. Själen söker liksom sin skadeersättning för sitt
lidande i skapelser, hvilka ögonblicket därpå sammanfalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
