Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234.
NILS BOSSON STURE.
sprang ur sadeln och såg in. Där stodo dock de båda
herrarne framme vid altaret, och marsken tycktes vara den, som
för ögonblicket talade. Något på sidan om herr Erik stod
nunnan och längre ned i kyrkan på ömse sidor tvenne män
ur h varder as följen.
Ännu gick således allt sin gilla gång, och Nils satte sig
åter upp i" sadeln. Han såg sig omkring efter marskens följe,
som måste finnas någonstädes i närheten, och ett stycke bort
från kyrkan söder ut utmed vägkanten såg han ock en mörk
massa, hvarur uddiga taggar glänste mot morgonhimmelen.
Det var femtio svenner till häst. Nils störtade fram till
dem och yttrade i örat på den bestörte höfvitsmannen, hvilken
knappast ville tro sina ögon, då han såg marskens sven komma
från fiendelägret:
»Guds död, de hafva lagt försåt för marsken? . . . hållen
eder redo; när I hören svärden klinga i kapellet, så skynden
fram . . . detsamma böra ock de af herr Eriks följe göra, ty
han själf vet af intet!»
Höfvitsmannen hade en fråga på läpparna, men Nils
Bosson sprängde åter fram till kyrkan, där man såg honom stiga
af sin häst och närma sig ingången. Där inne i kyrkan
stodo ännu de båda herrarne framme vid altaret, men nu var
det herr Erik, som talade.
»Edén, som I hafven svurit, marsk Karl», sade han, »den
vill jag akta, ... men icke finner jag, huru I hafven handlat
som en riddare bör mot min vapenbroder, och därför måste
dock till slut svärdet slita saken oss emellan . . .»
Kapellets dörr hördes häftigt uppslås, och en ungersven
skyndade fram emot altaret. När ljusskenet föll på honom,
igenkände alla Nils Bosson, men förvåningen, som uttalade
sig i herr Eriks blick, var vrede i Karls och hat i nunnans.
Den sistnämnde skälfde till, där hon stod, och kastade en
skarp blick bort åt sakristidörren.
Nils var blek om kind, men hans blick var fast. Han
böjde vördnadsfullt sitt hufvud för marsken.
»Förlåten 111ig, herr marsk», sade han, »men I hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
