Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HAP.AKEES KYRKA.
235
själf lärt mig att sätta äran högre än lifvet, och när jag
fullbordat mitt värf, mågen I straffa mig. Jag har ett ärende
att utföra, som gäller herr Erik Puke — ban vände sig
härvid till denne — det var min mening att säga det eder utan
vittnen, men det föruntes mig icke, och nu äro stunderna
räknade. ... Se här . . .»
Han framtog ur en inre ficka på liftröjan, som mördarens
hand vid den nattliga undersökningen icke lyckades finna, en
guldring, hvilken han lämnade åt Erik.
»I kännen den ringen, riddare», tillade han, »och löftet
som är förbundet med den . ..»
Herr Erik fattade med lidelsefull häftighet ringen, som
ban betraktade. Äfven i marskens anlete visade sig en
rörelse, som om han sett ringen förut och igenkänt den. Men
för Eriks lättrörliga och på samma gång kraftiga sinne
innebar ringen en runa, hvilken med makt förde honom hän från
det närvarande till en punkt i hans lif, där äfven han drömt
fridens drömmar.
»Kanske gäller det nu för eder, herr Erik», fortsatte Nils,
»att fatta beslut i den sak, som för eder är viktigast, och
hvarutinnan I lofvaden stolts jungfrun att först spörja henne
till råds . . . Nu låter hon hälsa eder genom mig, att hon
ständigt vill bedja till Gud och alla helgon för edert väl, och
i det hon återlämnar eder ringen, låter hon säga eder, att
ett hjärta sådant som edert ej behöfver bindas af löftet till
en oerfaren flicka!»
Ett eget leende spelade öfver marskens dödsbleka kinder
vid dessa ord och när ban såg, hvilket djupt intryck både
ringen och jungfruns hälsning gjorde på Erik. Denne stod
alldeles försjunken i sig själf och såg emot altaret med en
blick, som om madonnan vid den dunkla belysningen antagit
jungfru Karin Karlsdotters drag. Ett drag af vekhet lyste i
hans bistra anlete. Kanske hörde han en hviskning om
försoning, så som fridsjungfrun talade därom, när hon strålade
i all sin skönhet om kvällen i hans gästabudssal.
»Det tillade hon ock», sade Nils, »när jag gaf henne mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
