Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264.
NILS BOSSON STURE.
en skyndsamhet, som kunnat väcka misstankar. Hon
hejdades dock af marsken, som sporde:
»Gifven mig det till, fru Bengta, . . . men sådant var
förhållandet en gång mellan mig och den döde, och sådant hade
det kunnat blifva, att så väl det ena som det andra icke
be-höfts, men såsom det nu är, så månden I säga mig, hvart 1
tanken föra den döde, Gud hans själ nåde!»
»Herren dömo eder allt godt till, herr marsk, för dessa
edra ord», svarade fru Bengta. »I gråbrödernas kyrka vill
jag låta läsa själamässa, och dit ämnar jag nu gå, ty redan i
afton vill jag hafva honom bäddad i vigd jord!»
Åter vände sig fru Bengta mot dörren, men nu slogs
denna upp, och ett par svenner införde Xils Bosson. På en
vink af marsken aflägsnade sig de båda svennerna, men den
gröne riddaren ställde sig framför dörren. Fru Bengta blef
kvarstående, icke emedan hon numera befarade något
motstånd af den halffånige riddaren, utan emedan hon så godt
som emot sin vilja fängslades vid åsynen af den bleke och
dock så frimodige ungersvennen. Utan tvifvel utgjorde denne
för henne ett föremål af sådan betydelse, att hon liksom
fast-kedjades vid honom utan förmåga att lyssna till de
varningsrop, som klokheten tillhviskade henne. Hon stod där nästan
viljelös. Den själsstarka kvinnan måste gifva sin gärd åt
tidsandan. Under denna var hon träl, och dess osynliga
trådar hålla ofta anden i starkare fångsel, än den smidda
järnbojan.
Det var sjöröfvarens lyckokedja, som i osynlig måtto
utöfvade ett sådant inflytande på fru Bengta. Denna kedja, med
hvilken hon velat lägga tro och ära, ja själfva
konungakronan för sin broders fötter, denna kedja, för hvars erhållande
hon icke haft något ospardt, ej ens dragit i betänkande att
bryta med vänskap, heder, kärlek, allt hvad som för ett
människohjärta är heligt och dyrbart — hade så ständigt varit
föremål för hennes tankar och hennes sträfvanden, att hon
liksom sammansmält med hennes väsen. Och tanken på, att
hon dock haft halssmycket i sin hand, men åter förlorat det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
