Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESVÄRJELSEN.
267
Ynglingen blef flammande röd vid detta ord, och en
vredeblixt sköt fram ur hans öppna, redliga öga. Det såg ut, som
om ban upprörts i sitt innersta vid blotta tanken på, att en
sådan kränkning af hans heder kunnat uttalas.
»När I sist sporden mig till härom, herr marsk», sade
ban, »så sade jag eder allt hvad jag hafver att säga. Edra
frågor förmådde mig att säga, det jag känner den verklige
anstiftaren, men namnet är jag förbjuden att yppa.»
»Jag påminner dig dock ännu en gång, att lydnaden för
detta förbud kan kosta dig lifvet», yttrade marsken. »Du
anklagades af fru Bengta själf, som nu är här närvarande i
salen, du anklagades af henne, och hennes anklagelse bestyrktes
af den gripno våldsmannen . . . Älskar du att förtiga hans
namn, så måste hvarje ärlig man hålla dig för hans like, och
du har själf fällt din dom.»
Det härskade i ordets egentliga mening dödstystnad i
salen. Marsken hade talat med fullkomligt lugn, och hans ord
trängde därför djupare, höggo sig skarpare fast i hvarje sinne,
och ögonblicket var så mycket mer spännande, som, med
undantag af fru Bengta, alla, utan tvifvel äfven marsken själf,
önskade, att ynglingen skulle uttala den verklige
gärningsmannens namn och därmed rädda sig, på samma gång som
man icke kunde förneka honom sin beundran, om han hade
mod att för ett löftes helgd gifva sitt lif. Men detta mod
ägde Nils Bosson.
»Så månden I taga mitt lif, herr marsk», sade han, »min
ande kunnen I intet göra, och när tillhör anden icke kroppen!»
»Är det ditt sista ord, Nils?» sporde marken.
»Det är mitt sista ord!» svarade den stolte ynglingen.
Marsken vände sig bort, och jungfru Karin brast ut i
tårar. Men fru Bengta höjde sitt hufvud och skådade
omkring sig med en blick, så sträng och hård, att man kunde
sätta i fråga, huruvida ett mänskligt hjärta klappade i
hennes barm. Den gröne riddaren nere vid dörren var liksom
ett förkroppsligadt uttryck för alla de känslor gemensamt,
hvilka uttalade sig skilda hos hvar och en af de tre. Yrede,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
