Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESVÄRJELSEN.
271
tidligen tillbaka min anklagelse mot honom. .. Sägen intet,
marsk Karl! Jag skulle hafva gjort det förr och har kanske
dröjt för länge, men alltid hade jag talat, innan I haden sagt
edert slutord i detta ärende. Jag ville pröfva ungersvennen.
Mina ögon hafva så vant sig vid att se det som ondt är och
eländigt, att jag älskade pröfva, om sonen till min vän, sonen
till fru Karin Sture kunde i sanningens och ärans tjänst se
döden under ögonen utan att blekna . . . Förlåten mig det,
herr marsk!»
Hennes ord tycktes icke göra någon verkan till hennes
förmån på marsken eller för öfrigt på någon af de närvarande.
Endast så mycket vann hon, att namnet, som munken hade
på sina läppar, blef outtaladt, och att de öfriga med afsky
vände sig bort från henne. Men för sådant var fru Bengta
känslolös. Hon hade ett annat mål för ögonen, och så snart
icke vägen var stängd för att hinna detta, betydde för henne
medmänniskors beundran eller tadel, vördnad eller afsky,
kärlek eller hat föga.
Marsken gaf befallning att lösa Nils Bossons kedjor, och
sedan detta var verkställdt, gick han fram och fattade
ynglingens hand.
»Du är en värdig son till den ädla fru Karin Sture,
Gud hennes själ nåde», sade han, »och kan det lända dig till
någon upprättelse för hvad du i denna sak oskyldigt lidit,
sä må du taga det erkännande af mig som riddare, att du
uppfört dig ädelt och värdigt, som en riddarsven bör att göra.
Du har genom din ståndaktighet gjort dig värd min vänskap
och stigit högt i min aktning, hvad så det än må vara, som
bundit din tunga.»
»Det vill jag nu, då jag kan tala fritt utan att behöfva
med sådant tal försvara min ära», genmälde ynglingen, under
det att hans ögon fuktades af hans inre rörelse, »det är herr
Erik Puke själf, som bundit min tunga. Han visste, hvem
gärningsmannen var, och han skref mig till ur sitt fängelse
och bad mig för Guds dyra blods skull icke yppa för någon
hvad jag kände därom. Jag kunde ej neka honom hans be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
