Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274.
NILS BOSSON STURE.
helst då hon var känd för sin välgörenhet mot kyrkan, en
omständighet som i dessa tider förmådde breda ett täcke af
renaste hvithet öfver äfven det svartaste brott. Häruti låg
en annan omständighet, som bestämde marsken. Han behöfde
godt tal om sig bland folket, och intet var för honom så
farligt, som att omildt röra vid någon, öfver hvilken kyrkans
välsignelse log i så rikt mått som öfver fru Bengta. Hon
betraktades redan som nunna, ehuru hon ännu icke
fullständigt ingått i klostret. Hennes tysta, slutna väsen, den mörka
dräkten, för hvilken hvarje prål var främmande, och mera
däruti, än därför att det verkligen var en nunnekåpa, höll
tanken riktad på och gaf henne utseendet af en nunna, —
allt detta bidrog att hos folket inprägla bilden af henne som
något högt och ovanligt, om icke just heligt, ehuru steget
till denna värdighet visserligen var belt kort.
Därför lät ban äfven munken aflägsna sig, utan att ställa
några vidare spörsmål på honom, och inom sig önskade han,
att fru Bengta följt de andra. Ty det föll sig mera svårt,
än ban kunde säga, att numera till det yttre iakttaga den
hållning mot henne, som höfdes, då han ville låta den mörka
handlingen sjunka i djupet. Men fru Bengta syntes vara af
belt andra tankar. Hon stod stilla och lät den ena efter den
andra försvinna, och när hon sa blef ensam med marsken,
gick hon fram till honom och hviskade:
»Jag har något af vikt att säga eder, marsk Karl . . .
men jag vill säga det utan att störas af obehöriga lyssnare!»
Hennes anletsdrag voro kalla, orörliga, som vanligt, men
i hennes blick låg kvar liksom ett matt återsken af den
vekare stämning, hvilken tonat inom henne, då hon hörde
ungersvennen hafva velat offra sitt lif för att bevara hennes
broders hemlighet. Detta uttryck försvann dock snart,
liksom ljuset från andra världar bleknar bort och försvinner,
när solen i vårt eget planetsystem upplyser vår lilla värld
och hotar att blotta det ondas gömslen. Hennes ande hacle
liksom skakat på träldomsbojan — den träldomsboja, som
trollsmycket snärjt henne uti — men ögonblicket därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
