Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESVÄRJELSEN.
275
skådade hon åter sakerna i fullt dagsljus, och nu var smycket
ensamt hennes tankars mål och herre.
»Hvad det så än må vara, fru Bengta», svarade marsken,
»så menar jag, att mellan mig och eder, efter livad som nu
yppats, icke kan yttras annat, än hvad hvem som helst ma
höra.»
»Kan dock hända, att något sådant finnes, som icke hvar
man må liöra . . . Menen I, att I nu ären utan fiender, Karl
Knutsson? Eller om I veten, att I hafven sådana, viljen I
blifva deras öfverman? Jag vet en kraft, som skall skänka
eder seger öfver alla, som motstå eder, en kraft, som kan
föra eder ännu längre . . . Marsk Karl, så högt ett mål kan
eder ärelystnad icke drömma, som jag vill sätta för eder, och
som I skolen uppnå, viljen I så lyssna till Bengta
Petersdotters ord. Jag vill bikta för eder, Karl Knutsson... I
skolen känna mig och i den kännedomen skolen I ock få att
veta den förborgade kraft hvarom jag talat.»
Marsken såg på henne, och det såg ut, som om lian
tvekat, men liksom besegrad af den oförklarliga makt, som
den hemlighetsfulla kvinnan utöfvade på hvem som helst,
hon kom i beröring med, gick ban och öppnade dörren till
det inre rummet. Fru Bengta skred majestätisk öfver
sals-golfvet, och sedan dörren stängts bakom henne och marsken,
stod hon länge tyst och vördnadsbjudande, som om den skugga
af brott, hvilken hvilade öfver henne, icke funnits till.
»Jag är skyldig till det brott, hvarför jag anklagat Kils
Bosson», sade hon slutligen med en djup, graflik stämma,
»jag ville fängsla eder, marsk Karl, och den tjänaren, hvars
samvete ej förmådde bära hemligheten, utan lämnade den i
svartebroderns sköte, han var min tjänare.»
»Fru Bengta!» utbrast Karl, och han kunde ej återhålla
rodnaden på sin kind, »huru kunnen I djärfvas att tala så
inför mig?»
»Emedan I måsten veta sanningen hel! Som jag sade
eder, jag längtar till klostercellens lugn . . . här i världen har
jag intet mera att verka, intet att vinna och intet att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
