Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKFÄRDEN.
283
stjerna). Han var kanik eller domherre i Uppsala samt äfven
som det heter i en påflig bulla, »benificiatus» i Strängnäs
stift och hade år 1434 fått af påfven tillstånd att äga egen
biktfader.
Han satt insvept i en lång fotsid, med dyrbart pälsverk
försedd röck framför den i det närmaste utbrunna spiselelden.
Hans djupa, genomträngande, forskande ögon hvilade
oaf-vändt på de blå och hvitgula lågornas lek ofvanpå de
glödande kolen, och då och då smög sig ett matt leende öfver
lians tunna läppar. Han höll benen utsträckta rätt framför
sig, hvilande det ena på det andra, och hade båda händerna
instuckna i de vida rockärmarna. I rummet var alldeles
tyst, så att intet störde lians tankar, där de liksom togos ut
ur sin härd, smedos, vändes och beskådades samt förkastades
eller antogos, allt efter som de visade sig förtjäna det ena
eller andra. Det var i det senare fallet, som leendet krusade
tankesmedens läpp, stundom åtföljdt af en nickning på hufvudet.
Dörren öppnades, och en minderårig gosse med ett
väl-bildadt ansikte steg försiktigt in i rummet, men stannade vid
dörren. Domherren märkte honom icke. Han var just nu
upptagen af en tanke, som tycktes bereda honom en synnerlig
tillfredsställelse, att döma af det längre än vanligt uthållande
leendet. Men det var icke ett fromt och godmodigt leende,
som verkar likt solstrålen lifvande och värmande, utan det
var kallt och stelt. Det var icke kärlekens leende utan
själfviskhetens.
Gossen vid dörren hostade till och sannolikt var den
funna tanken nu utsmidd i vederbörlig form och kunde
lämnas, så att de yttre sinnena voro tillgängliga för den yttre
världen utom honom, ty domherren vände sig åt sidan och
sporde, hvem det var. Gossen tog betänksamt några steg
fram i rummet så pass långt, att han kom inom den förnäme
mannens synvinkel, och där stannade ban och bugade sig
ödmjukt samt sade, då den sittande herren såg på honom, som
om han letat efter hans namn:
»Det är Kort Rogge! .. . Jag har ett bref till eder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
