Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204.
NILS BOSSON STURE.
han blifvit ensam med sin dotterson, sade han, sedan han
länge under djup tystnad suttit och betraktat rutorna på
stengolfvet :
»Må det så gå med konungen, huru det vill, men förr
eller senare måste marsken och jag talas vid!»
»Det talet synes redan vara börjadt, morfader», yttrade
herr Jöns, »fast I låten det gå genom annor man.»
»Du har skött sakerna väl, dotterson . . . Den vilde och
oregerlige herr Erik kunde aldrig bättre komma oss från
ögonen. Ditt råd var godt; hade de blifvit fulltrogna vänner,
marsken och han, och det hade väl kunnat ske, så hade vi
fått se oss om.»
»Den saken var ej svår att leda . .. herr Erik ledde den
själf! Hade jag så väl fått domen fälld i Yästerås . . .»
»Domen, dotterson . .. den betyder föga, Det var i
Yästerås, som lejden bröts .. . domen tänker- folket mindre på,
den är blott sista stafvelsen i det ord, som först uttalades i
Yästerås. Så skall man döma här i Stockholm, liksom man
redan gör det i Dalarna och Vermland, och där menar jag,
att vi hafva goda bundsförvanter . . .»
Jöns Bengtsson skakade misstroget på hufvudet.
»I skolen se», yttrade därvid drotsen, liksom för att
vederlägga dottersonens tvifvel, »I skolen se, det dröjer ej länge,
så draga de åter mot Västerås.»
»I ären då väl underrättad, morfader!» inföll Jöns
Bengtsson. »Sen dock väl till, att de, som föra eder talan, göra det
till gagns. Vår frände, marsken, förstår sådan lek i botten,
och se vi icke upp, så kan sådant slut blifva på leken, att vi
falla och han står . . . Bågen är redan högt spänd, springer
strängen, så är segern hans!»
Gamle herr Krister försjönk i tankar. När ban efter en
stund reste sig upp, strök han sig med handen öfver sitt
skägg och sade med eftertryck:
»Jag tänker dock, dotterson, att mina händer böra vara
för gamla för att spänna bågen så, att ban brister i min band
. . . Dessförinnan lämnar jag honom dig i händer. Farväl.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
