Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
NILS BOSSON STüi:E.
mellan det gröna som hundra små ögon. Riddaren tycktes
med from nyfikenhet lyssna, som om de små blommorna haft
något att säga honom. Marsken log, när han fick sikte på
riddarens lek.
»Hvad hafven I nu för ett påhitt?» sporde han och vände
sig bort från mannen, som om han haft nog af hvad han
redan sett, men så vände han åter hufvudet tillbaka, och där
satt den gröne och lyssnade och såg så småklok ut, att marsken
mot sin vilja måste betrakta honom och upprepa sin fråga.
Det dröjde dock, innan riddaren svarade, och allt mera
spändes marskens nyfikenhet.
»Tyst, tyst!» sade till slut den besynnerlige mannen,
»de tala med hvarandra . . .! Tyst . . . jag skall säga eder det
. . . Svärdet är en riddare så stolt, blomsterkransen är en stolts
jungfru så skön . . .»
»Det snacket är ju nu så gammalt som gatan, Gröne!»
»1 ären mäkta klok, herre», genmälde riddaren med sitt
torra skratt, »men människor funnos, innan gatan blef till,
och det kan icke min riddare och hans sköna jungfru göra
något till eller ifrån.»
»Hjärtesorg och hjärtetröst», sade marsken i tanken, »ja,
ja ... I hafven nog rätt i det, de hafva nog funnits så långt
tillbaka som människor!»
»Tyst!» afbröt riddaren och höjde ]landen, men skrattade
omedelbart därpå, tilläggande, »det är den gamla visan. Stolts
jungfrun är förd bakom ljuset och säger nej, riddaren går
och sörjer sig till döds, fast han visar världen en glad yta
och klingar så manligt i sin rustning af stål . . . Nu beder
han den sköna, . . . nej, det lyckas honom icke, en runa är
sjungen mellan dem båda ... de kunna ej äga hvarandra!»
»Och hvilken runa är sjungen?» sporde Karl ifrigt,
forskande i den grönes outgrundliga blick. »Och kan hon
ej lösas?»
»Det är på tiden, att hon löses . . . det är på tiden, att
hon löses, ty jungfrun är redo att gå i kloster!» fortsatte
riddaren i en halfsjungande ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
