Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAN DELMJÖLKEN.
311
Mon marsken sprang häftigt upp och fattade riddaren
med kraft i armen.
»I talen om mig och jungfru Karin . . . sägen det,
riddare, sägen det rent ut, om så ett hjärta klappar i edert bröst!»
Ett ögonblick Tar det, som om den gröne riddaren med
ens kommit till sig själf. En stråle af innerlig kärlek lyste
i hans blick, och hans breda mun drog sig till ett halft
vemodigt leende. Men ljusstrålen försvann så snart, och leendet
gick öfver till ett grin af smärta. Marsken såg med ett
uttryck af sorg skiftningen i det ärriga anletet. Säkert var
det stormar af ovanlig art, som så kunnat uppröra en mans
sinne, att de lämnat märke efter sig för hela lifvet. Det
tycktes vara omöjligt att af denne man få något att veta, om
icke meddelandet fick gå sin vanliga gång. I det dunkla,
hemlighetsfulla, mörka, endast där var han klar, den arme
riddaren, men då utvecklade ban ofta en sådan klarhet, att
ganska få kunde fatta honom.
Nu skrattade riddaren åter och såg med sin underliga
blick på den förstämde marsken.
»Runan måste lösas», sade han, »runan måste lösas . . .
tv jungfrun skall dö i klostret, hon skall sörja sig till döds.»
»Och hvem skall så den runan lösa?» sporde Karl, dock
mera för sig själf, än för att den gröne skulle höra det.
Men därvid reste sig den gröne och ställde sig i hela
sin. längd midt för marsken. Han pekade på sig själf och
ryckte sedan kransen från svärdfästet samt slet sönder den
och strödde ut blommorna öfver marsken, som om han
därmed velat lösa den trollruna, hvarom han talat. Marsken
såg spörjande på honom och log, när ban blef varse det
allvarsamma och stränga uttrycket i det stumma anletet.
»I skolen lösa mig den runan?» sporde han.
Den gröne nickade, och innan marsken hann spörja mera,
vände han sig om och gick. I dörren hördes hans torra skratt
ocli därpå ljudet af hans fasta, kraftfulla steg, som aflägsnade sig.
En stund därefter lämnade ock Karl Knutsson slottet och
gick till Svartbrödraklostret, där han begärde att få träffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
