Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAN DELMJÖLKEN.
313
Hård och stel var alltid Jöns Bengtsson till sina
anletsdrag, men vid dessa den stränge ärkebiskopens ord blefvo de
kalla och hvassa, och det liksom utströmmade en förlamande
iskyla ifrån dem. Det var ej möjligt att missförstå
ärkebiskopens mening, och att den blifvande konungen var den
stolte, redan alltför mäktige mannen, som nu stod ansikte
mot ansikte med honom, det var dagsklart.
»Så viljen I då rent afsätta konung Erik?» sporde
domherren.
»Hvarken jag eller någon annan, menar jag, vill något
slikt», tog åter ärkebiskopen till orda, men nu med mera
skärpa än förut och med en stränghet i sitt minspel, som
undertryckte hvarje fortsättning af detta samtal. »Det är
konung Erik själf som afsätter sig, i det han gör sig omöjlig
att föra styrelsen öfver Sveriges land. Dock hoppas jag till
Gnd, att så icke skall blifva, utan att han en gång tager
vid att hålla lag och rätt och föra regeringen, som en konung
bör att göra. Ty en konung måste finnas i Sveriges land,
det är vår enda räddning.»
, Marsken yttrade intet till detta samtal. På det hela
taget var det ock hans egna tankar, som ärkebiskopen uttalat,
ehuru han icke delade dem därutinnan, att konung Erik
skulle återkomma till riket. Men den eld, som brann i .Jöns
Bengtssons mörka öga, nästan förskräckte honom. Det var
ej blott harm öfver något felslaget hopp, någon förlorad möda,
det var en vrede, som längtade efter att gripa och krossa
sitt rof. Men munnen log, och det stolta hufvudet böjdes
inför förmannen.
»Så har jag intet mera att med eder förhandla, vördig
fader, ärkebiskop Olof», sade han, »jag önskar eder i den
heliga trefaldighets namn en lyckosam färd både fram och
åter!»
Domherren bugade sig till afsked och gick. Marsken
dröjde något längre, och samtalet fortgick mellan honom och
ärkebiskopen, hvarunder han tyckte sig finna allt klarare,
att hvad som skilde i hans och ärkebiskopens uppfattning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
