Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
NILS BOSSON STüi:E.
»Godt, ungersven!» yttrade då kansleren och vände sig
hastigt om till det rum, som var utanför ärkebiskopens, samt
vinkade med handen, under det hans ögon stodo fulla af
tårar, »följ mig, följ mig .. . det brefvet måste min herre hafva
i kväll!»
Men huru ifrig än den hjärtegode mannen var i sin
herres tjänst, så var det honom dock ej förunnadt att genast
få inträda och glädja eller bevittna sin herres glädje och den
verkan, som däraf ofelbarligen skulle åstadkommas.
Slotts-kaplanen kom med häftiga steg in från det yttre rummet och
började tala till kansleren. Denne vinkade otåligt med
handen och sade:
»Icke nu, icke nu . . . om en stund!»
Det hjälpte dock ej. Kaplanen drog honom i rockärmen
och förde honom med sig ut, under det han lät ett ordflöde
strömma från sina läppar, hvarur det knappast var möjligt för
någon att kunna uppfatta en enda riktig mening. Kansleren
lät honom hållas. Det var så godt, menade han, att få denna
sak uträttad först, så kunde han sedan odeladt ägna sin tid
åt sin herre. Och så gick han med kaplanen ut i det yttre
rummet.
Nils Bosson, som tyckte sig höra någon tala inne hos
ärkebiskopen och därför ansåg sig kunna inträda utan någon
anmälan, helst då han kom i ett så viktigt ärende, öppnade
dörren och steg in i ärkebiskopens rum. Men han stannade
liksom förstenad vid dörren. Där inne satt den gamle
ärkebiskopen med hufvudet tillbakalutadt i sin stol och ögonen
stelt fästa på en svartklädd man, hvilken med häftiga
åtbörder tilltalade honom. Ärkebiskopens ansikte var likblekt och
orörligt, och man skulle hafva tagit honom för en död, 0111
icke i hans blick ännu skymtat liksom en strimma af lif.
Den svartklädde vände sig hastigt om vid Nils Bossons
inträde, och det var som om hans anlete förändrat utseende
därvid. Där låg icke vrede, såsom hans åtbörder nyss förut
tycktes tillkännagifva, utan där låg sorg, djup, innerlig sorg.
Han höll i ena handen en bägare, som han räckte Nils, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
