Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER LINDÉN.
339
men att det ock skulle spörjas, det han visste taga dem
vederbörligen emot. ..»
»Det gjorde lian ock, den redlige mannen, fast lyckan
svek honom den gången! Gud fröjde hans själ och alla tappre
män i himmelrik!» yttrade Karl fromt och innerligt, en suck,
hvari Karin instämde.
»Talet om bönderna», fortsatte hon därefter, »förde till
talet om herr Erik, och jag hörde fogden säga, att det var
en belt annan vilja, som där gjorde sig gällande, samt att,
om det berott på eder, skulle visserligen herr Erik gått fri.
Hvad han yttrade låg sedan för mig både natt och dag . . .
och huru gärna ville jag icke i mitt hjärta tänka oder lika
högsint och ädel, som jag vant mig från den tid, jag var ett
litet barn och I lek ten med mig. Men förståndet kom åter
med sin kalla utredning, och jag började tänka, att hvad Bengt
Gunnarsson sagt, hade ban sagt blott för att vältra skuggan
från eder, eftersom ban var eder man och höll eder kär . ..
och så mognade till sist mitt beslut att gå i klostret . . .»
»Men då kom min gröne riddare?»
»Ja, och han icke blott bekräftade Bengt Gunnarssons
tal, utan visste äfven att säga sådant, att det föll liksom
fjäll från mina ögon, och jag kunde ej begripa, att jag så
länge kunnat gå i min blindhet .. . Men Guds moder och alla
helgon vare evigt lofvade! Nu är det morgon igen, och vi
kunna se hvarandra ansikte mot ansikte!»
De hade nu hunnit till stranden, där den gröne riddaren
satt väntande i båten.
»Hillemo, stolts riddare grön!» ropade marsken till
honom, »hafven redelig tack för både ridt och rodd!»
Men riddaren såg ut åt hafvet och tycktes ej böra
marskens tilltal. Han sjöng med en stämma, som lät nästan
sorgsen:
Nu Ur jag som cn villande fågel,
som sitter uppå liljekvist,
sä låugt ifrån by, så högt under sky,
så vidt ifrån vänner och fränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
