Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844 NILS BOSSON STüi:E.
samvetssak, fromme fader, om I så viljen tillåta det och gifva
oss de goda råd, som vi tränga till.»
Biskopen satt tyst och såg på dem, och ju mera han såg,
desto mera rörd tycktes han blifva. Han for gång efter
annan med sin hand öfver ögonen.
»Som I väl veten», fortsatte Herman, »hafva här
märke-liga saker timat under dessa två år, som gått, sedan vår
Engelbrekt dog. Det är mig, som om jag icke rätt kände
igen mig, där jag rider fram med samma brinnande längtan
som förr att verka något godt och manligt för mitt folk . . .
Jag är en ringa man och kan endast verka i det ringa, men
jag var densamme, så länge Engelbrekt lefde, och likväl kände
jag då inom mig vid allt hvad jag gjorde en fröjd och en
lust, som jag numera saknar . . . Sägen mig därför och sägen
oss båda, ty Nils Bosson är i samma trångmål som jag, sägen
oss, hvad skola vi göra?»
Handen, som biskopen just nu förde till ögonen, darrade
häftigt, och en lång stund förflöt, innan han flyttade den bort.
»Bida tiden!» sade han därefter.
»Men, fromme fader», invände Herman, »därunder tiniar
det ena efter det andra, som med makt vill aftvinga en man
svaret på den frågan: handlar du som en ärlig man bör
handla, eller gör du det icke? Här gå de bort, den ene efter
den andre af Engelbrekts vänner, Broder Svensson, Erik Puke,
gamle ärkebiskop Olof . . . är det rätt att tjäna under . . .»
»Karl Knutsson», afbröt biskopen, vinkande med handen,
att Herman ej skulle uttala det namnet, »Karl Knutsson är
dock den bäste af dem, som nu lefva, och i Herrens rådslag
kan ej människan intränga. So, när vi blicka tillbaka och
liksom sammandraga bela tider i mindre och mer
öfverskåd-liga punkter, så visar det sig, som om Herren i sitt allvisa
råd stundom läte en lilja, stundom en tistel växa upp och
hafva sin titi. När liljan råder, då breder sig liksom en
helgdagsfrid öfver land och folk, det är som om den heliga
mässan sjönges i alla sinnen. Så var det, när vår Engelbrekt
lefde, Gud gifve hans själ evinnerlig fröjd!» Den gamle mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
