Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
nils bosson stüi:e.
dant kan gå genom lyckta dörrar. Tornet har fogden snokat
igenom från taket ända till fångrummen, men har intet sett.
Dock liar jag mången natt hört det sucka där inne och ropa
till, som om någon drogs med döden.»
Nu gick det friskt framåt vägen, utan att hästarna
visade något tecken till rädsla. Men främlingen tycktes
däremot hafva mottagit ett intryck af hvad han sett ocli hört,
som på honom åstadkom en märklig verkan. Än ryckte han
häftigt i tygeln och högg sporrarna i sin häst, så att denna
flög, som om han haft vingar, fram utefter heden; än höll
han plötsligt stilla, än fick hästen gå fot Yör fot. Svennen
höll dock så där tämligen jämn skridt med honom. Blef han
efter, när främlingen red som häftigast, så tog han igen hvad
som brast, när denne saktade farten.
»Hvilket torn?» sade främlingen plötsligt, när svennen
en gång befann sig vid lians sida, »i hvilket torn är det,
som den döde går igen?»
»I gamla tornet», svarade svennen, »gammalt folk säger,
att det var där, som hertig Erik och hertig Yaldemar, Gud
deras själar nåde, fingo hungra till döds, sedan konung
Birger, deras broder, kastat nycklarna till deras fängelse i
sjön.»
»Du menar alltså det tornet, som drotsen Bo Jonsson
lät stå kvar, när han ombyggde slottet!» yttrade främlingen,
tydligen lugnare till sinnes. Han drog ett djupt andetag och
tillade: »och hvems är då genfärden?»
»Hm . . . hertig Yaldemar får ingen ro, säga de gamle,
emedan han åt af sin broders, hertig Eriks lik. Gud känner
bäst huru det kan vara och huru mycket en man kan tåla,
innan ångest och förtviflan drifva honom till det yttersta,
men så säga de gamle, ocli de hafva hört det af dem, som
lefde på den tiden, och som med egna ögon sågo hålet i
tornmuren, där hertig Yaldemar försökte gräfva sig ut med
galtetanden . . . Det är hertig Yaldemar, Gud hans själ nåde, som
nu går igen på slottet och gråter och beder . .. Det är hertig
Yaldemar, som stod här framför eder häst, när han ej ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
