Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
nils bosson stüi:e.
»Hertig Valdemar», upprepade svennen, »Gud unne den
stackars hertigen ro, men visst var det orätt att äta sin egen
broders kött, visst kan det tynga på själen och jaga en
fridlös upp ur grafven . . . Men vida värre synes han mig vara,
som mot tro och lofven . . .»
Svennen hann ej längre förrän främlingen fattade
krampaktigt om hans hand. En blick af förtviflan, en blick, som
gränsade till vanvett, bröt fram under de mörka,
sammandragna ögonbrynen, och en suck frampressades öfver de
sammanbitna läpparna, som om orden, hvilka han ville uttala,
brutits sönder. Så släppte han svennens hand, gaf sin häst
sporrarna och försvann som ett svart moln för himmelens
jagande storm, som en skugga, hvilken lik folkungahertigen
af samvetskval drifvits upp ur sin graf att vandra forna
stigar, att sucka och sörja.
Den korta vägen fram till slottet tillryggalades inom
några få ögonblick, och först framför borgporten upphanns
främlingen af svennen, hvilken, så fort de voro inkomna på
borggården och stigit af hästarna, förde honom upp för
slottstrappan till det rum, där herr Krister vistades. Det var
samma rum, där ärkebiskop Olof dog, och ännu satt
helgon-taflan i fönstersmygen och återkastade strålarna från
spisel-elden.
Herr Krister satt till och med i samma karmstol, hvari
ärkebiskopen drog sin sista suck. Han tycktes hafva blifvit
betydligt äldre på några dagar. Fårorna lade sig djupare pa
hans panna och kinder, och det hvita håret hängde oordnadt
kring flöjelskragen på hans liftröja. Han såg upp när den
främmande inträdde, och en skymt af tillfredsställelse
öfverför hans anlete. Han räckte fram handen och sade leende:
»Våren välkommen, Magnus Bengtsson . . . och måtten 1
komma i en lycklig stund! Edert bud, som förde till mig
underrättelsen om eder ankomst, träffade mig kort efter sedan
jag kom hit från marskens . . . min . . . nådige . . . herres . . .
bröllop i Stockholm.»
Han betonade på ett eget sätt de tre orden: »min nådige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
