Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugan vid altuna kyrka.
447
solen kommer med värme och ljus, och grönt och blommor
kunna spira upp till och med under snön. Något sådant var
det, som låg uttryckt i den sammanpressade röst, hvarmed
den gamla gång efter annan upprepade svennens namn.
Nils Bosson å sin sida hade dock, sedan lian hunnit
hämta sig från sin öfverraskning, icke tankar för annat, än
huru han skulle kunna fullborda den olyckligas räddning, och
han sporde henne gång efter annan till, huru hon kommit
till detta ställe, och hvart hon ville blifva förd. Alla hans
spörsmål blefvo dock obesvarade, och han redde sig därför
åter till att klättra ut genom vindögat på taket, då en rörelse
af svennen, som låg på andra sidan om elden, fäste hans
uppmärksamhet.
Denne var ej död, men hugget hade beröfvat honom
medvetandet, och med dettas återvändande vaknade hos honom
begäret att möta lika med lika. När Nils fäste sin blick på
honom, satt han stödd med vänstra handen mot golfvet och
höll i den högra det utdragna svärdet. Men i samma
ögonblick stod Nils öfver honom och ryckte till sig svärdet samt
vände dess udd mot hans bröst, i det han tryckte honom ned
mot golfvet.
»Eländige rånsman!» utropade han, »bed, 0111 du kan, en
bön till Guds moder, ty du måste dö!»
Då föll med ens svennens mod, och lians öga slöts för
den flammande blick, hvarmed han betraktades.
»Nåd, nåd!» stönade han med en främmande brytning i
uttalet. »Jag är en ringa sven, som blott åtlydt min herres
befallningar . . . och den gamla frun skulle tvingas, och när
hon icke ville låta tvinga sig, så måste hon dö . . . nåd,
nåd . . .! Det var min herres vilja.»
»Och hvem är din herre!» sporde Nils.
»Det är herr Jost von Bardenvleth», stammade svennen.
»En bödelsdräng är han och ingen herreman!» utbrast
Nils vred. «Han tyckes i grund hafva lärt konsten att bränna
människor å båle i sitt hemland, men han skall få lön för
gärning, det skall jag blifva man för!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
