Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
kils nossoN STriÆ.
honom. Han var likblek, och bela hans kropp darrade af
den våldsamma spänningen i lians själ.
»Yid Guds dyra blod, riddare!» ropade han, »I kommen
ej bär ut, utan öfver mitt lik, så vidt som I ej sägen mig
ett rent ja eller ett rent nej på mitt spörsmål.»
»Ja!» dundrade riddaren, så att det gaf genljud i salen
och hvalfgången utanför dörren, och med en väldig stöt af
sin arm slungade ban byssemästaren åt sidan samt skyndade
ned på borggården.
Rodenberg tumlade ned mot stengolfvet af den häftiga
stöten, och när han kom åter till sig själf och reste sig upp,
hörde ban det döfva ljudet af hästarnas tramp, när
slottsherren och lians svenner redo öfver den långa bron söder ut.
Han gick med långsamma steg nedför trappan och ut på
vallén, där foglarna stodo. Längst bort i öster såg ban en
hvit strimma, liksom när en våg med fräsande skum vältrar
sig fram öfver hafsytan, men natten var så mörk, att ban
ej kunde närmare urskilja hvad det var. Dock gissade han,
att det härrörde från marskens skepp, som måhända begagnat
sig af den östliga vinden och seglat in i viken, sa"mt där
fällt ankar och refvat sina segel. Han stod länge med handen
stödd mot den största af foglarna, och hans hufvud sjönk så
småningom ned mot bröstet, medan djupa suckar pressade sig
fram öfver hans läppar.
Slutligen föll ban på knä och bad, att Herren, som såg
genom mörkret och i människornas hjärtan, måtte sända sin
ängel och taga hans lif, om så vore, att ban nu skulle
förnya sin lidna smärta och slunga den dödande stenen mot
honom, som räddat hans lif.
Och nattens timmar gingo, och om morgonen, när
väktaren blåste i sitt horn och svennerna inom slottet skyndade
till sina sysslor, sågo de den dystre byssemästaren ligga på
knä mot en af foglarna med pannan stödd mot den kalla
metallen. Det väckte deras förundran, men detsamma
upprepades flera följande nätter, och detta i förening med
mannens tysta, tillbakavisande och slutna väsen framkallade om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
