Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
nils bosson sture.
sårade gaf till ett rop, och han höll på att skynda in i
tältet, troende att riddaren gjorde den stackars mannen något
illa, men han fick i detsamma höra ett utrop af så innerlig
fröjd, att han hejdade sig och blef stående. Det dföjde en stund,
hvarunder ban hörde liksom häftiga snyftningar, och därpå
talade flyktingen.
»I ären då ej död, riddare.. . Guds moder vare i evighet
prisad, som skickade eder i min väg, och just nu, när det var
min största sorg, att mitt öde skulle föra mig till samma
dåd, som jag begick mot eder . .. Såsom I gjorden, när I
räd-daden mitt lif vid den heliga grafven . . . Ack vid eder sida
har jag ständigt i mina drömmar under alla de gångna åren
sett den mörke riddaren, som där kämpade med mig i envig
om trollsmycket. . . Han segrade och tog smycket, och när jag
i mitt vansinniga raseri reste mig upp från marken och
mättade ett hugg åt den lycklige bakifrån, så var det eder hand
som räddande sträcktes öfver min arm, och eder tunga, som
sedan talade försonlighetens ord till den uppretade riddaren,
för hvars hand jag eljest ofelbart fallit i samma ögonblick . . .
Afbryten mig icke, stolts riddare, jag vill, jag måste gå
igenom dessa minnen från fordom, då jag nu står i begrepp att
företaga den sista färden . . . Jag for sedan i löndom efter den
lyckliges lif, luften smittar där nere, och jag glömde mitt
namn, jag glömde heder och ära, jag kände mig i stånd till
allt för att vinna detta djäfvulssmidda halsband ... I den stora
kejsarstaden fann jag eder vän, och mina ögon bländades af
halsbandets blixtrande ädelstenar, och jag passade ort och tid,
jag hade uträknat allt så bra. Hu, hvad natten var mörk,
och hur det glindrade och blixtrade för mina ögon ... ett hugg
måttadt åt hjärtat, ett säkert, kraftigt hugg . . .»
Så liflig var inbillningskraften hos den talande och så
bjärt brann minnet af denna tilldragelse i hans själ, att ban
greps af en feberskälfning vid blotta berättandet. Erik lät
ej ett ord undfalla sina öron. Den långa tystnaden afbröts
af konvulsiviska snyftningar, hvarunder han hörde den gröne
riddaren söka trösta och lugna den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
