Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptäck’! en.
497
Men så kom plötsligen Herman Berman med en utvald
afdelning af marskens folk ridande utför Kolmorden till
Norrköping. Här fick han veta, att herr Nils i samma dagar
anländt till Söderköping och dragit ut i bygden, men hvarest
ban då var att finna, det visste man icke närmare reda på.
Det var sent en onsdagskväll, som Herman anlände till
Norrköping, och på torsdagen red ban ut att uppsöka herr Nils.
Vid hans sida red Nils Bosson.
När solen stod högst på himmelen, fick man sikte på
fienden, där han stod på en äng ungefär halfvägs emellan
Söderköping och Norrköping. Herman ordnade genast sina
svenner, lät blåsa till anfall, och så gick det i en lång linie
utför backsluttningen från vägen ned på ängen. Här uppstod
en häftig strid, hvarom sedan många sägner gingo i bygden.
Nils Stenssons svenner voro stridsdugligt folk, och de visade
vid detta tillfälle, att de väl kunde mäta sig med tre, såsom
de brukade säga, ehuru detta icke lyckades dem denna gången.
Herr Nils själf svängde sitt svärd med jättekraft. Men detta
båtade honom icke. Herman och hans svenner voro honom
öfverlägsna. När skymningen föll på, låg fältet fullt af
slagne; omkring herr Nils Stensson befunno sig endast nio,
och rundt omkring idel fiender.
Då sporrade han sin bäst och sökte rädda sig med flykten,
och lians svenner följde. De blefvo dock upphunna och tagna
till fånga, den ene efter den andre. Herr Nils själf hann
till närmaste by, men där blef äfven ban upphunnen och
måste gifva sig fången.
Det hade varit en klar och solblank dag med lindrig
frost, och det rikaste månljus flödade ut öfver ängen, där
striden stått och de slagna lågo om hvarandra, bästas och
ryttare, vän och fiende. En af de fallna reste sig upp och
såg sig omkring.
Rundt omkring honom lågo de döda. Där han stod, måtte
sålunda striden hafva rasat som häftigast. Hans axelkappa
var blodig och sliten i stycken, och hans liftröja gapade efter
ett väldigt hugg, som skurit tvärt igenom henne. Sannolikt
Guldlialsbaiidet. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
