Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
nils bosson sture.
något godt och ljuft, vid hvilket man liksom vant sig att
vagga sina tankar till ro, och som därför blifvit en kärt,
utan att man närmare gjort sig reda för, hvarför och huru
det blifvit så, eller ens tänkt på, att man hållit det så kärt,
först då, när man är på vägen att förlora det, med ens springer
fram i själen i ett förut aldrig anadt ljus och visar sig vara
så liksom inväxt i ens väsen, att man icke kan förlora det,
utan att med detsamma förlora sig själf. Faran, som hotade,
var en solstråle, som bröt in i hjärtats värld och gaf
föremålen deras rätta belysning. Hon var som en åska i
dagbräckningen. Ungersvennen såg nu i fullt dagsljus hvad som
förut blott skymtat fram i en matt halfdager.
Midt under stormen i Nils Bossons själ spirade kärleken
upp, liksom vårens första blommor slå ut sina späda kalkblad
midt under islossningen.
Det dröjde icke länge, förrän han såg svarta Britas stuga,
hvilken han väl kände, eftersom ägarinnan var en vidt
bekant storhet i trakten, afteckna sig med gafveln mot
natthimmeln, där hon låg invid en liten skogsdunge på
backsluttningen. Men där syntes icke någon till. Han spärrade
upp sina ögon och sträckte sig fram öfver hästen, men ingen
lefvande varelse syntes vid stugan. Han stannade framför
stugudörren och ropade inåt stugan, och en lång, mörkklädd
kvinna visade sig på dörrtröskeln. Han sporde henne, om
hon haft besök på aftonen, och hvilka de varit.
»Gud hjälpe mig, arma elända», sade hon, »här hafva
varit flera besök denna dag, än som varit godt, och nu draga
de till hafs med sitt rof. Kanske kunnen I hinna dem, men
det båtar dem och icke eder, efter som I ären en och de äro
väl tjugu.»
»Och hvilka föra de med sig, kvinna?» frampressade Nils
med en röst, som var nära att kväfvas.
»Gud bättre, ungersven, det var förnäma jungfrur. Den
ena var marskens fränka, jungfru Brita, den andra var en
dansk jungfru, som hette Iliana . . . Det var en Guds olycka,
att deras hästar skulle stå där nere i backen, annars hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
