Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungens bud.
235
»Så gärna kunden I, frände», sade han, »spörja den
lekande kattungen, om unghästen vågar ett språng öfver
vall-grafven!»
Marsken kastade en hastig, halft förebrående blick på sin
unge frände. I riddarens öga blixtrade det, och under
nätverket af ärren på lians kind syntes purpurröda flammor
blossa och försvinna. Men leendet vek icke från hans läpp.
»Många vänner har det unga lejonet», sade han och
skrattade, »dock räddades det af en liten råtta!»
»Jag är redo att hissa segel», afbröt Törd, utan att ägna
någon uppmärksamhet åt riddarens infall, »hafven I någon
ytterligare befallning att gifva mig, frände?»
»Ees med Gud, Törd . . . och måtte lyckan följa dig på
din färd . . . jag har intet uppdrag att gifva dig, förrän vi
åter månde träffas i Stockholm!»
Marsken tryckte sin unge frändes hand, och så skyndade
denne ut. I detsamma inträdde Nils Bosson. Äfven han kom
för att taga afsked.
»Eder behöfver jag ej önska lycka, Nils», sade marsken
till honom, »I ären nu en gång för alla lyckans utkorade
skötebarn och har så mycket af hennes håfvor, att jag menar,
det I kunden dela med eder däraf.»
»Det skall visa sig, när vi åter träffas, 0111 jag haft lyckan
med mig ombord eller icke!» genmälde Nils.
Den leende riddaren stod vid dörren med handen pä låset,
men med hufvudet vändt åt sidan, som om han antingen
lyssnat till de ord, som fälldes, eller ock varit i beråd att gå ut.
Hans tveksamhet varade dock icke länge, ty lian försvann
genom dörren, just som marsken tackade Nils för hans raska
handling under den sist förflutna natten.
»Mycket har jag att tacka eder för, Nils», sade marsken
med rörelse, i det han fattade ungersvennens hand, »ja äfven
till en del för den lycka jag njuter, och likväl, Nils. . . ja, I
månden höra det af mig själf, likväl afundas jag eder och
skulle vilja göra eder egen lycka mindre!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
