Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
nils bosson sture.
och fartyget tycktes liksom ett lefvande väsen foga sig efter
hans vilja. Så fort man kommit in i sundet, befann man
sig genast på lugnare vatten, ehuru hvarje man om bord,
uppskrämd till följd af den vidtagna anordningen och
åboskepparens berättelser, hvilka inom det trånga uttrymmet af
fartygets däck växte under vandringen från man till man,
med en viss förstämning blickade in i den smala rännan, på
hvars sidor man här och där kunde se af vågornas svall ett
farligt undervattensskär, medan längst bort det hvita
skummet tillkännagaf det ännu farligare grundet, som skrämt
skepparen tillbaka. Skymningen föll allt mera på, men ännu
kunde man skönja de fräsande vågornas hvita bjässor, och
den uppjagade inbillningen, som förstorar allt, var genast
färdig att där se de hvita vålnader af förolyckade sjöfarande,
som tumlade om i vild dans, aktande på att vinna nya
stallbröder i sin dödliga lek.
En allmän räddhåga fattade alla dessa män af hvilka
ingen enda egentligen visste hvad fruktan ville säga. Men
bär pröfvades deras mod på ett alldeles oväntadt sätt, och det
är ofta så, att man öfverväldigas af den ringare fara, som
man icke känner, under det man med öppen panna bjuder
spetsen mot en vida större, men som är liksom en gammal
bekant. Till slut grepos de af en känsla, som var besläktad
med förtviflan. De ville väl strida till sista blodsdroppen
för herr Nils, men att föras till afgrunden, som en skock
osjäliga djur, — däremot uppreste sig bela deras inre.
Så försvann den sista skymten af dagsljus. Det var
mörkt rundt omkring, och man hörde, huru vinden pressade
sig fram mellan klippväggarna, och huru det suckade och
gnisslade i fartygets tackel och tåg. Då började en hviskning
gå från man till man, den blef allt starkare, allt högre, det
lät som ett lejons rytande, innan det sliter de fängslande
tågen och reser sig i otämjelig kraft och vrede.
Slutligen nalkades en af dem det ställe akter ut belt
nära svennen, som stod vid rodret, där Nils Bosson befann
sig. Denne stod med armen stödd mot relingen och bade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
