Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nils bosson stube.
Blicken i Nils’ anlete visade, huru så småningom minnet
klarnade inom honom, medan en outsäglig glädje därvid spred
sig öfver fribytarens solbrända drag.
»Brodde!» utropade Nils och kastade sitt svärd ifrån sig
samt sträckte i sin ordning sina armar mot fribytaren.
Men denne föll på knä, och strida tårar strömmade ur
hans bottenärliga ögon, under det han betäckte Nils Bossons
händer med kyssar.
Den dystra, mörka ringen af omgifvande svenner blickade
med förvåning på skådespelet framför dem. Endast ett
ansikte, eller rättare tvenne ögon logo, nämligen den gamle
svennens, som varit med sedan riddar Sven Stures dagar.
Han hade ännu nedre delen af sitt ansikte betäckt, och ingen
om bord hade sett honom, ehuru alla voro öfvertygade om,
att han var den gröne riddarens sven eller densamme, som
trädt i marskens tjänst samma kväll, då den gröne riddaren
inträdde i marskens hof. Han föregaf sig vara plågad af en
sjukdom, som icke tillät honom hafva ansiktet bart, så länge
han var till sjös, och som det nu var en sak, hvilken endast
rörde honom, och han så väl hos Nils som hos de öfriga
svennerna på Hjorten vunnit ett afgjordt anseende, var det
ingen, som härutinnan såg något misstänkt eller frestades af
nyfikenhet.
Nu sprang Brodde upp från sin knäböjande ställning,
och med en stämma, som ännu darrade af den djupa rörelsen
i hans inre, vände han sig till fribytarne och sade:
»Hören mig, I hafvets och stormarnas män!... Denne
höfding på det fientliga skeppet har jag en gång svurit att
tillhöra. . . Jag vet väl ej, om han numera vill ha något
med mig att göra, eftersom jag, Gud bättre, kommit att
aflägga mina första mandomsrön i strider, som icke varit hans,
kanske icke heller sådana, att en riddare skulle velat föra
oss an . . . Men ingen kan stå emot sitt öde, och jag vill icke
vidare skiljas från herr Nils Bosson. Han har räddat mitt
lif, och då ingen enda bland många hundra vågade lyfta sin
hand mot den hårde riddar Trued, som hotade att låta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
