Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konung kristofer.
567
med sig, voro icke färre än fem hundra, »och alla voro de»,
— sade man — »de fagraste män, som å fötter kunde gå».
»Men marsken får se sig väl före», sade en förnumstig
borgare till sin granne, där de stodo i en af de gamla
hvalf-portarna, som numera utgjorde mynningen för en gränd ned
till en ny gata, hvilken var anlagd i den nya stadsdelen
utanför den gamla muren, »marsken får akta sig, konungen
har ett godt öga till honom allt sedan kröningen i höstas nu
sistlidne . . . hviskningarna man och man emellan, att marsken
varit bättre vard kronan än konungen, hafva kommit för
dennes öron, och efter hvad jag hört mången god man säga,
lära de hafva burit god frukt . . .»
»Det kunde man väl begripa långt före detta», vidtog
den andre borgaren med en vresig ton, »sade icke min frände,
som är skrifvare hos hans nåde, ärkebiskop Nils, att konungen,
redan medan han och marsken ännu voro i Uppsala, farit ut
mot denne och förbjudit honom att gå vid sin sida, då ban
en dag skulle gå i kyrkan, ’på det att icke folket’, hade
kungen sagt, ’må fortsätta det dumma talet i Stockholm, att
jag borde vara tjänare och I herre, eftersom I ären den
skönare mannen’, ja det sade han!»
»Sant sade han den gången, det må helgonen veta»,
återtog den förre borgaren, »skönare man än marsken och en,
som är bättre värd kronan, finnes icke i världen ... Jag vill
väl se, om desse tyskar, som, Gud bättre, nu åter börja sticka
upp sina hufvud igen och se så myndiga ut, som om vi voro
främlingar i deras stad, — om de skulle djärfvas sätta näsan
hälften så högt, i fall vi här hade ett svenskt regemente ...
Gud bedröfve dem det gjorde och ville och oss så från
marsken skilde, hans like få vi aldrig igen!»
»Nej, aldrig!» tillade den andre borgaren med en
tvärsäker ton, »aldrig få vi hans like!»
Den ton af missnöje, som sålunda uttalade sig hos dessa
tvenne, var utbredd öfver hela Stockholm, åtminstone bland
dess svenska befolkning, och den förföljelse, för hvilken mars-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
