Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
nils bosson sttj11e.
»Nej, jag bekänner det», svarade Nils, och en skymt af
afund glänste i hans öga, när ban såg alla de smekningar,
hvarmed den stolte falken öfverhöljdes, »dock förundrar det
mig icke, 0111. . .» han hade ämnat säga en artighet, men
afbröts af falken, som hade märkt några länkar af en guldkedja
sticka fram under sin härskarinnas zobelbräm och med sin
krokiga näbb drog fram kedjan. Brita skrek häftigt till, och
Nils fattade med sin hand om fågelns hufvud, så att han
släppte kedjan men i stället högg ungersvennen i handen.
»Falken grå, falken grå!» utbrast därvid jungfru Brita
och hotade med fingret fågeln, »har du då ej lagt bort din
osed. Han har allt sedan jag fick honom», tillade hon,
vändande sig till Nils, »haft en synnerlig begärlighet efter allt,
som- glänser honom i ögat. . . Skam få dig, falken grå, men
heliga Guds moder, I bloden, herr Nils.»
Nils skrattade och försäkrade, att det var intet att tala
om, men lät sig dock gärna ombindas af den ljufva flickan,
som därtill använde sitt handkläde. Törd hade under tiden
samtalat med jungfru Iliana, och hvarom det så var,
upptogos de däraf så fullt, att sedan de väl uttryckt sin beundran
öfver den minnesgode falken, de först vid Britas utrop
skyndade fram till henne och Nils. Knappt hade hon slutat
förbindningen, förrän man hörde ljudet af en galopperande häst.
En ryttare kom i sporrstreck ridande ned mot stranden.
Hjorten gick här helt nära strandbrädden, och ryttaren
kom snart så långt ned, att man kunde se, hvem han var.
»Det är herr Ove Lauritsson», sade Törd, »det sämer sig
väl, vi kunna få hästar mot oss från Penningeby ned till
landningsplatsen!»
Omedelbart därpå var herr Ove nere vid stranden. Han
hälsade höfviskt de båda jungfrurna och sporrade sin häst, für
att till deras ära fä honom ut i vattnet, och hade därunder
ögonen fästa på jungfru Brita, liksom om alla hans utrop af
glädje och allt hvad han gjorde för att uttrycka denna glädje
gällt företrädesvis henne. Brita blickade också belt glad och
varm emot honom och skrattade hjärtligt åt de lustiga krum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
