Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
nils bosson sttj11e.
förre biskop Tomas. En djup hjärtesorg stod att läsa i de
gulbleka, aftärda anletsdragen, hvarur de milda ögonen
framblickade så vemodsfulla som midvintersolen öfver den
af-löfvade eken.
Det var sorgen öfver Erik Pukes död och den andel däri,
som biskopen ansåg sig hafva, som vållat detta hastiga
förfall. Biskopen hade liksom ärkebiskop Olof satt sitt namn
under marskens lejdebref för herr Erik, ocli då oaktadt denna
lejd den tappre riddaren greps och fördes till Stockholm och
där dömdes till döden, hade såväl ärkebiskopen som biskop
Tomas, däraf fått en sorg, som aldrig kunde skingras. Den
förre ansåg sig ovärdig att vidare utdela de heliga
sakramenten och sände bud till den helige fadern i Rom att
erhålla befrielse från sin skuld; den senare kunde aldrig nog
strängt bestraffa sig och höll sig under de återstående åren
af sin lifstid för en ärelös man. Ärkebiskopens kort därefter
timade död bidrog i sin mån att skärpa biskop Tomas’
själf-förebråelser, och när med ärkebiskop Nils Ragvaldsson en ny
anda, ännu mera skild från den, hvilken bildat sig genom
Engelbrekt och utgjorde liksom hans vänners lifslust, började
göra sig gällande och slutligen vinna seger, då Sverige åter
fick en främmande konung, som likt sina föregångare indrog
utländingar i landet och tycktes vilja trampa Sveriges lag
och gammal god sedvänja under fötterna, — då bet sig sorgen
så djupt in i Engelbrektsvännens bjärta, att det var färdigt
att brista.
Så var hans lif allt sedan Erik Pukes död en enda
botgöringsdag, hvars stränghet ständigt ökades, och det fanns
stunder, då den ädle mannen tyckte sig lik en annan Judas
hafva förrådt sin vän, när ban i sin af fasta och gisslande
uppjagade inbillning tyckte sig se Engelbrekt framför sig,
hög och blid på en gång, sådan som ban alltid var, medan
ban lefde, då ban tyckte sig se honom räcka sin hand mot
sin trogne man Erik Puke, men med sorg i de ädla dragen
vända sig bort från sin biskoplige vän. Sådana stunder voro
de bittraste i biskopens långa botöfning, men de kunde sägas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
