Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slottsherren på viborg.
697
vid redskapshuset. Men just som han räckte ut banden för att
fatta ett af dessa, hörde han tvenne män tala belt nära invid.
Natten var mörk. Man kunde ej se handen framför sig.
Men blodet stelnade i marskens ådror, ban kunde knappt
draga andan.
»Nu är det tyst», sade den ene svennen, »men där har
hamrats och bultats en god stund.»
»Det är marskens lycka», svarade den andre, »vet du icke,
att där lyckan är med en byggherre, så arbetas det honom i
händer af någon, som ingen ser? . . .»
»Ja, ja . . . ingen lärer väl eljest hafva något där uppe i
tornet att göra vid midnattstid i en sådan storm!»
De båda svennerna gingo bort åt borgstugan, där marsken
hörde dem gå in. Han drog ett djupt andetag och stod ännu
en stund kvar och lyssnade. När intet vidare hördes af,
räckte han åter ut handen och fattade spöet samt skyndade
ännu en gång upp för trappan till tornet.
Uppkommen stod han ett ögonblick stilla, märkte efter
det tagna måttet på renmans djup spöets längd, men dröjde
ännu, sedan ban funnit, att det var tillräckligt långt. Något
fattades, innan det kunde användas. Han höll det i handen
och tummade den spetsiga ändan. Plötsligen spratt ban till
och ställde spöet ifrån sig mot väggen.
Han slet upp pälströjan och ryckte loss en lång
silfver-hake, hvarmed hon hölls sammanhäktad omkring halsen. Denna
hake böjde ban ut, så att den kunde gripa om ett föremål af
ett par fingers bredd, band så fast den vid spöets smalända,
profvade, att den satt säkert, och nalkades därefter remnan.
Försiktigt sänkte ban ned sitt spö och förde det i en ring,
så mycket ban kunde, utefter öppningen nere i djupet. Han
fann snart, att bär måste vara en urhålkning i muren, som
ingen kände till, och han började tänka på någon hemlig
trappgång, hvars mynning uppe i tornet blifvit af någon
anledning igenmurad. Men denna tanke väckte lians förtviflan.
Fanns smycket där, så kunde det hafva glidit djupare ned, och
då måste tornväggen upphuggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
